kapitel 2. öppenhet för möjligheter 107 Då dessa resolutioner i några fall beaktats av Svea hovrätt ville kungen stävja detta; av den kortfattade texten får anses framgå att domstolarna hade missuppfattat en sådan resolution såsom att kungens intention varit att ”confirmera något olagligit.” Kungen påminde om att han Det var alltså fråga om kungens svar på suppliker, där kungen hade meddelat ett välvilligt men oförbindande svar, som supplikanten sedan hade använt för att stödja sin sak inför rätta. Om kungen fortsättningsvis avsåg svara mindre välvilligt framgår inte, men tydligen var denna typ av suppliker ett stort problem som skulle hanteras på ett praktiskt sätt av kansliet, och om domstolarna inte beaktade kungens svar ledde denna typ av svar inte till förfång för rättvisans behöriga gång. Detta är på sitt sätt intressant, för det anknyter till det rättsstats- och maktdelningsidealet att domstolarna självständigt tillämpar gällande rätt i de mål som skall avgöras. Som jämförelse kan nämnas att Ørsted för dansk rätts vidkommande ansåg att reskripter skulle läggas till grund för tolkningen av lag.18 Reskriptet har däremot ingen egentlig relevans för normprövningen;19 det kan inte dras några slutsatser av det huruvida lags förenlighet med grundlag skulle prövas av domstolarna. 17 Alla tre citaten från ”Til Swea Hofrätt angående Kongl. Maij:ts Resolutioner, som gifwas Sollicitanterne huru wida the ansees böra. Dat. Kongsör then24 Jan. 1682” i Joh. Schmedeman, Kongl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner, etc., bd I, Stockholm 1706, s. 748-749. 18 Se nedan avsnittet Munch-Ræder och Ørsted: norsk-dansk debatt år 1841. 19 Ludvig Widell, ”Äger svensk domstol rätt att pröfva lagars och förordningars giltighet?” i StvT1903, s. 84-85. ”theRemissorialer eller Resolutioner somWij låte skrifwa på theras Suppliquer, som ofta i oträngde måhle och i saker som intet directe höra under Wår cognition, falla Oss beswärlige.” ”förr emot Eder hafwe skrifteligen förklarat at Wij intet wele thet Wåre bref eller Resolutioner, fast än de med klare både ord och meningar mot Lag och ens eller annans wälfångne Rätt skulle något förmäla och befalla, skole ansees eller attenderas”. ”Althenstund under tiden kan hända at Oss genom ofullkomlig berättelse af alt förträgne Sollicitanter någon Resolution lika som aftwingas i ärender, som fuller kunna hafwa sken till rätten, men när som nämbre [sic] trädes till merita causæoch sielfwe grunden af Eder eller andra som af Oss äro satte och förordnade at noga undersökia och efter Lag och skiähl at afgiöra the stridige måhl som förekomma finnas wara annorledes satte än Oss föregifne. Wij befalle Eder förthenskul nådeligen at I Wåre Resolutioner ochRemisser intet anseen, såsom utfärdade Justicentil förfång och Ehr til hinders uti Edre Embeten.”17 Fortsättningen är intressant:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=