konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 106 april.8 Grundlagarna, präglade av Gustav III:s önskan om att vara en upplyst despot,9 var acceptabla för kejsaren – om deras innehåll överhuvudtaget övervägdes10 – eftersom de gav denne en nästan oinskränkt makt.11 Samtidigt innebar kejsarens löfte att upprätthålla grundlagarna ett konstitutivt moment – Finland som stat bildades, och redan gällande grundlagar accepterades. Enligt grundlagarna utövades lagstiftningsmakten av kung och ständer gemensamt.12 Kungen – vars funktioner utövades av kejsaren-storfursten genom den år 1809 inrättade regeringskonseljen (från år 1816 kallad kejserliga senaten) – hade rätt att ensam utfärda förordningar inom det ekonomiska lagstiftningsområdet. Den verkställande makten utövades på kejsaren-storfurstens vägnar av senatens ekonomidepartement.13 Senatens justitiedepartement anförtroddes den högsta domsmakten, som sedan 1789 års förenings- och säkerhetsakt hade utövats av Högsta domstolen i Stockholm.14 Hovrättens verksamhet – för Finlands del Åbo hovrätt grundad år 1623, som kompletterades med Vasa hovrätt år 1776 och Viborgs hovrätt år 183915 – reglerades i 15 § 1772 års regeringsform. I såväl finsk som svensk doktrin har ett reskript av Karl XI till Svea hovrätt den 24 januari 1682 några gånger tillmätts relevans för frågan om lagprövningens existens.16 Reskriptet var, enligt dess inledande ord, föranlett av 8 [Hermanson] 1892 I s. 29-40, Mechelin 1896 s. 1-10, Björne 1990 s. 175-176, Mikael Hidén och Ilkka Saraviita, Statsförfattningsrätten i huvuddrag, Helsingfors 1994, s. 27-30. Enligt Mechelin 1896 s. 4, jfr [Hermanson] 1892 I s. 39, innefattades i grundlagarna också vissa beslut av riksdagarna 1779 och 1786, vilka ändrade eller förklarade regeringsformen. 9 Kjell Å. Modéer, Historiska rättskällor, Stockholm 1997, s. 143-144. 10 Osmo Jussila m.fl., Finlands politiska historia 1809-1998, Esbo 1998, s. 15-26. 11 Björne 1990 s. 175-176. 12 40-43 §§ RF 1772, 6 § FSA 1789. 13 Björne 1990 s. 175-180. 14 Mechelin 1996 s. 21-25, Björne 1990 s. 175-177. Mechelin grundar tillämpligheten av 8, 14 och 32 §§RF1772 och 2 §FSA1789 på en jämförelse mellan Senatens justitiedepartement och den gustavianska Högsta domstolen. 15 Rabbe Axel Wrede, Finlands gällande civilprocessrätt, bd 1, 2 uppl., Helsingfors 1911, s. 102103, Mechelin 1896 s. 27, Otto Donner, ”Om Finlands statsförfattningsrätt enligt regeringsformen, förenings- och säkerhetsakten och av dem beroende författningar” i FiJFT 1882 s. 299. 16 Robert Hermanson, ”Om domstolarnes befogenhet att pröfva grundlagsenligheten af utkomna författningar”, i FiJFT1884, s. 265-266, Hugo Blomberg, ”Garantierna för domstolarnes oafhängighet och själfständighet” i TfR1896, s. 81, Myrberg 1930 s. 139-141, A. Cederholm i diskussionen i FiJFT1924, s. 211, jfr även Gustaf Broomé, rec. av Holck 1869 i Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, bd 8, 1 avd., 1871, s. 53. Karl XI:s reskript 1682
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=