1600-talets rättskällor och rättsbildning 99 ställa vilka fel och brister som de hittat, dels föreslå hur dessa fel och brister bäst kunde avhjälpas. Det är emellertid inte klarlagt hur hovrätternas svar såg ut då dessa inte finns bevarade, men Svea hovrätts förslag omnämndes i alla fall i ingressen till drottning Kristinas straffordning som utfärdades 1653.268 Även riksdrotsen Johan Gyllenstierna framhöll betydelsen av hovrätternas rättstillämpning i ett uttalande 1668: ”[h]vad angår Lagens […] mörker, så kunna de många præjudicater, som finnas uti allehanda fall, gifva tillräcklig vägledning.”269 Vid riksdagen 1672 diskuterades frågan om en revision av de medeltida lagarna. Diskussionerna fördes till viss del inom utskott hos respektive stånd. Förutom frågan om en hel revidering av lagen, diskuterades huruvida lagspråket skulle översättas till en mer tidsenlig svenska. Om detta rådde dock skilda meningar. Inom adeln var i synnerhet Gustaf Rosenhane emot en bearbetning, och menade att det var bättre att den gamla lagtexten istället kompletterades med noter i kanten där det var nödvändigt. Rosenhane angav flera skäl till stöd för sin ståndpunkt. Han ansåg att det var omöjligt att skriva om lagen så att den blev så kort och koncis som texten i 1442 års version. Vidare framhöll han att det språk som nu brukades var så fullt av utländska ord och termer, att gemene man skulle bli tvungen att ta lexikon till sin hjälp för att förstå lagen. Dessutom poängterade Rosenhane att lagen hade förändrats så mycket att det skulle bli svårt att få med alla nya tolkningar och dessutom var det onödigt. Om man skulle ta bort alla gamla paragrafer och ersätta dem med nya svenska, så ”finge det [lagen, min anm.] anseende af en sönderbruten marmorstens vägg lappad med små gråstenar”.270 I december 1686 tillsattes den lagkommission vars mål var att revidera de gamla lagarna. Kommissionens första ordförande blev Erik Lindschöld, en av Karl XI:s trogna ämbetsmän och en lojal anhängare av enväldet. Överrättsdomarna hade rätt att själva bilda rättsregler. Denna friare prövningsrätt kallades arbitrering, eller venia arbitrandi (ung. tillåtelse, lov, tillstånd att arbitrera), och kunde användas vid luckor i den gällande rätten men även vid andra tillfällen. Arbitrering innebar en möjlighet för en do268 Posse, Johan August 1850 s. 80. 269 Posse, Johan August 1850 s. 136. 270 Posse, Johan August 1850 s. 150. 2.2.1 Arbitrering och leuteration: att döma efter samvete
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=