justitia et prudentia, kapitel 2 98 tera monarkens önskemål. Det var under detta årtionde som testamentsstadgan tillkom och flera andra nya lagar trädde i kraft. Kodifikationssträvanden liksom lagförklaringar kännetecknade Karl XI:s regeringstid. År 1686 tillsattes den lagkommission som skulle utarbeta en gemensam nationell kodifikation. Den enväldiga kungens betoning av den nationella rätten kunde förklara sammansättningen av 1686 års lagkommission. Lagkommissionen stödde i allmänhet reduktionspolitiken och enväldet. De flesta av ledamöterna tillhörde lågadeln. Antingen var de nyadlade ämbetsmän eller tjänstemän som eftersträvade adelskap. De var speciellt utvalda av Karl XI och hade inga starka kopplingar till högadeln. Hänvisningarna till romersk rätt i lagkommissionens protokoll var också sparsamma. Åberopandet av romersk rätt var mest förekommande i kommissionens inledande arbete. Men ju längre tiden gick, desto mindre positiv blev inställningen till den romerska rätten.266 1600-talet kännetecknades alltså av ett idogt lagstiftningsarbete, eller i alla fall försök till reformer. Under första hälften av århundradet bedrevs reformarbete i flera olika lagkommissioner vars mål var att se över lagstiftningen på flertalet rättsområden. Arbetet ledde åtminstone i vissa fall fram till partiella lagreformer, och även i de fall då förslagen inte antogs som lagar, påverkade de ändå utformningen av rättspraxis. Generellt sett skedde en stor del av den faktiska moderniseringen av rätten och rättsbildningen genom hovrätternas praxis och prejudikat. De vid den här tiden (fram till 1640-talet) etablerade hovrätterna i Stockholm, Åbo, Dorpat och Jönköping försökte utverka en gemensam och praxis i syfte att skapa en enhetlig rättsbildning. Att det tidigt lades stor vikt vid hovrätternas arbete och praxis märktes bland annat i en skrivelse till alla hovrätterna från drottning Kristina i februari 1652 (kontrasignerad av Johan Stiernhöök). Drottningen var bekymrad över den ”oreda [...] uti justitieförvaltningen” som uppkommit på grund av de föråldrade lagarna och avsaknaden av en enhetlig rättstilllämpning inom hovrätterna.267 Domstolarna, särskilt på landsbygden, visste inte alltid vilken förordning som gällde, och ofta dömde underrätterna och hovrätterna till olika domslut i samma mål. Då Kristina ansåg att hovrätterna genom sin praxis var bäst lämpade att se var de största bristerna i lagstiftningen fanns, ville hon att hovrätterna dels skulle samman266 Ylikangas, Heikki 1984 s. 155f. 267 Posse, Johan August 1850 s. 79.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=