justitia et prudentia, kapitel 2 94 lagen? Som icke mehra lithet hafwa med hwarandra, än Hebraiska Språket med thet Latinska, eller then Evangeliska läran med then Påfwiska”.249 Han menade också att ”[m]ycket godt, men ther jemte mycket, som intet gagnar, lemnas oss af them, som således igenomfördt Romerska lagens wincklar”.250 Nehrman varnade för att direkt föra in främmande rättsregler i vårt rättssystem. Regler från till exempel den romerska rätten var skrivna för att passa den romerska statens förutsättningar, som enligt Nehrman inte hade några likheter med vårt lands förhållanden.251 Som stöd för sitt resonemang hänvisade han till testamentsrätten. Nehrman redogjorde för en romersk testamentsrättslig lagregel vilken stod i direkt strid med den svenska rätten.252 Just beträffande testamentsrätten ansågNehrman att den svenska rätten inte kunde vinna några fördelar genom att studera den romerska rätten och använda den i Sverige. Om man hittade ett ställe där de båda rättsområdena stämde överens, hittade man samtidigt ”ther emoth 99, som äro stridande emot wåra Lagar”.253 Genom reformationen knöt Skandinavien närmare band till furstendömena i norra Tyskland, och den tysk-romerska rätten fick allt större inflytande på rättsbildningen i både Sverige och Danmark. Svenska studenter kom också i kontakt med den tysk-romerska rätten i samband med studieresor till kontinenten. För Danmarks vidkommande recipierades tyskromersk rätt i stor utsträckning redan under 1500-talet, men i Sverige uppvisades de första tecken på reception först vid 1600-talets mitt. Enligt Ole Fenger var en av förklaringarna till denna tidsskillnad att antalet utbildade jurister och behovet av desamma var större i Danmark-Norge än i Sverige under 1500-talet.254 Juristutbildningen i Sverige låg också nere 249 Nehrman, David 1729 s. 15. Nehrman avsåg emellertid med detta yttrande inte de allmängiltiga, moraliska satserna eller de naturrättsliga inslagen i den romerska rätten (dessa var ju, eller borde vara, desamma i alla lagar). 250 Nehrman, David 1729 s. 19. 251 Nehrman, David 1729 s. 82. 252 Den lagregeln Nehrman refererar till återfinns i Digesta 5.2.28 (jfr Digesta vol. 1 s. 181) och innebar att då någon efterlämnade ett testamente som inte respekterade legitima arvingar, så var testamentet ogiltigt. För svenska förhållanden reglerades detta i den femte paragrafen i 1686 års testamentsstadga (sista stycket): ”[h]afwer någon mera testamenterat, än Wår Lag och thenne Förordning medgifwer, så bör Testamentet rättas och reduceras til thet somLag och thenne Förordning likmätigt är, och hela Testamentet therföre icke rubbas uti thet som tillåteligt är.” Se även Nehrman, David 1729 s. 82. 253 Nehrman, David 1729 s 16. 254 Fenger, Ole 1977 s. 116ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=