justitia et prudentia, kapitel 2 92 lagar eller regler. Den kunde beskrivas som en föreställning om att lagen emellanåt behövde modifieras, och att domarna hade rätt att beakta de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.242 Problemet med billighetsavgöranden var att två fall som innehöll likartade omständigheter kunde få helt olika utgångar, vilket såklart inte främjade framväxten av en enhetlig rättstillämpning. Som tolkningsnorm ansågs skäligheten stå över både de skrivna lagarna och sedvanerätten. En klok domare skulle alltid sträva efter att uppnå rättvisa, och genom att beakta de speciella omständigheterna i fallet kunde man uppnå en djupare rättvisa än vad den skrivna rätten erbjöd: ”[e]n god och beskedlig domare är bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten” som det stod i den ovan nämnda åttonde punkten i Domarreglerna från 1540-talet. Här skapades också ett utrymme för sedvanerättslig argumentering, allt för att komplettera lagens brister. Lagen ansågs som nödvändig, men inte som tillräcklig för att klara av verklighetens mångfald och därför behövdes en skälighetsbedömning.243 En sätt att avhjälpa bristerna i den svenska rätten var att finna vägledning i andra rättssystem. Det problematiska med detta tillvägagångssätt, som bland annat Johannes Loccenius uppmärksammade, var att man skulle iaktta viss försiktighet med att döma någon enligt några andra rättskällor än de svenska lagarna. Som domare borde man inte i onödan hänvisa till främmande rätt, och om det var alldeles ofrånkomligt, var det tillrådligt att först inhämta godkännande därtill från högre instans.244 Då det gällde främmande rättskällor intog den romerska rätten en särställning i Sverige under 1600-talet. Det förekom aldrig några generella beslut om reception av den romerska rätten, men i praktiken fungerade den romerska rätten såsom en supplementär rätt till den svenska. Drottning Kristina hade flera gånger i rådet uttalat sig gillande om bruket av romersk rätt i Sverige. I ett revisionsmål från juni 1650 uttalade drottningen 242 Schröder, Jan 2001 s. 15ff och 109f; Schröder, Jan 2010 s. 39. 243 Jfr Lindberg, Bo H. 1984 s. 286. 244 Jfr p. 25 i 1615 års rättegångsprocess: ”Och skal både Kärandens, så wäl som Swarandens inlagde Skriffter, så wara stälte at til Saaksens större anseende och Uthsmyckiande icke widlöfteligen införes fremmande Nationers Lagh[min kurs.]. Det var emellertid i sin ordning att (ad melius informandos judices) citera eller åberopa hänvisa till både Guds och Sveriges lag samt ”Riksens Recesser, Affhandlingar och Beslut, loflige Bruuk och sedwaner” för att kasta ljus över en juridisk frågeställning (Schmedeman s. 159). 2.1.5 Främmande rätt och rättskällor
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=