1600-talets rättskällor och rättsbildning 91 och pengar man hade lagt ned på att förvärva en egendom, desto friare rätt hade man sedan att disponera egendomen. Ett annat exempel var att föräldrar inte fick göra sina barn helt arvlösa utan giltiga skäl.235 Detta stred mot den naturliga kärlek som ansågs råda mellan föräldrar och barn.236 Naturrättsförespråkarna – Grotius uttryckligen i De jure belli ac pacis – betonade individens rättigheter däribland fri testationsrätt.237 Om man hade äganderätt till en egendom, så hade man också rätt att genom ett testamente förfoga över den.238 Naturrättsliga synsätt präglade även stora delar av Svea hovrätts syn på arvlöshet. Hovrätten refererade till Grotius på flera olika ställen i betänkandet över testamentsrätten 1685, bland annat beträffande frågan om barnen inte fick göras helt arvlösa. Med hänvisning till naturrättsliga ställningstaganden hävdade hovrätten att bröstarvingarna inte fick fråntas allt arv när en förälder upprättade ett testamente: ”[d]etta bewiser Grotius så böra skee, och effter naturlig lag gillas […]. Man skall och näppeligen finna någon ort i Europa som annorlunda stadgar och dömer, än att barnen widh inrättande af Testamente aldrig kunna eller böra gåås förbij.”239 Hovrätten gjorde även flera referenser till Pufendorf och hans De jure naturae et gentium libri octoi samma fråga för att finna stöd för sin ståndpunkt.240 Med hjälp av ett naturrättsligt synsätt kunde hovrätten också rättfärdiga bruket av skälighetsavgöranden i sin praxis. Dessa skälighetsavgöranden spelade under undersökningsperioden en betydande roll i hovrättens praxis, inte minst i arvsrättsliga frågor. En grundläggande tanke i 1600talets rättssyn var att lagen skulle vara i överensstämmelse med det rätta, men lagen var inte alltididentiskmed det rätta. ”Det rätta” kunde inte alltid inrymmas i eller helt fångas upp av det skrivna ordet i lagen, det var någonting mer. För att komplettera den skrivna lagen användes, ofta med hänvisning till naturrätten, begreppen skälighet och billighet (aequitas).241 Aequitas betraktades inte som en självständig rättskälla, utan var snarare en tolkningsnorm av allmän natur och grundades inte på några specifika 236 Se t.ex. mål 69 Norfelt mot Örn, LC 1667 vol. 118:6 (SHA, RA). 237 Bok 2 kapitel 6:14 (Hugonis Grotii De jure belli ac pacis libri tres, vol. 2 s. 265f). 238 Bittner, Rüdiger 2006 s. 31. 239 RA:s ämnessamling, Juridica V, Allehanda juridica, vol. 19 1685 hovrätternas betänkande angående testamentsrätten, 1. Svea hovrätt den 21 december 1685 s. 50. 240 RA:s ämnessamling, Juridica V, Allehanda juridica, vol. 19 1685 hovrätternas betänkande angående testamentsrätten, 1. Svea hovrätt den 21 december 1685 s. 7 och 10. 241 Schröder, Jan 2010 s. 35ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=