justitia et prudentia, kapitel 1 46 rar således en intressant övergång från en fri rättsbildning och rättskällelära hos hovrätterna till en betydligt striktare syn på den dömande verksamheten under det karolinska enväldet. Adeln och dess bruk av testamenten står i fokus för en stor del av undersökningen. Adeln utgjorde under 1600-talet ungefär en halv procent av befolkningen, men hade ensamrätt till alla viktigare civila och militära poster och ägde dessutom drygt två tredjedelar av all jord i riket.76 Under århundradets gång skedde stora förändringar inom adelsståndet. Antalet nyadlingar var omfattande under drottning Kristinas regeringstid, och adeln fick även stora jordegendomar och andra donationer. Godsavsöndringar tillsammans med krigsbyten och liknade bidrog till att många ville värna om och skydda sina nyvunna förmögenheter. Inte minst då reduktioner och återtagande av tidigare donerade egendomar var aktuella. Ett sätt att försöka skydda sin egendom var att använda sig av avtalsliknande rättsliga institut såsom testamente, fideikommiss och morgongåva. Adeln var den grupp i samhället som mest använde sig av dessa rättsliga institut och därigenom bidrog till en dynamisk rättsbildning på området. Under 1640-talet fördes exempelvis häftiga diskussioner på Riddarhuset ommorgongåvoinstitutet, vilket slutligen resulterade i en ny förordning på området. Genom att koncentrera undersökningen på mål från Svea hovrätt kan man belysa testamentstvister från de mest betydande adelssläkterna i landet. Många av dessa familjer var bosatta i eller omkring Stockholm, och adeln ägde dessutom stora delar av den värdefulla jord som låg under Svea hovrätts jurisdiktionsområde, bland annat i området kring Mälaren, i Uppland och i Södermanland. Ståndssamhällets privilegiesystem och principen att man skulle dömas av sina likar hade bidragit till att varje grupp i samhället hade sin egen domstol under 1600-talet: prästerskapet dömdes av domkapitlet, borgarnas mål togs upp av rådhusrätten, bönderna dömdes i häradsrätten och så vidare. Denna princip hade sin grund i den under 1600-talet rådandesuum cuique-läran, som hade sin rättsliga grund i Digestas inledningskapitel: ”rättens anvisningar är: att leva ärligt, att inte skada sin nästa och att ge var och en sitt” (iuris praecepta sunt haec: honeste uiuere, alterum non laedere, suum cuique tribuere).77 Adeln hade i enlighet med 1614 års rättegångsordinantia sitt forum privilegiatumi hovrätterna. Detta innebar att adelsmännen hade hov76 Englund, Peter 1989 s. 11. 77 Digesta 1.1.10.1 (Digesta vol. 1 s. 2)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=