justitia et prudentia, kapitel 6 358 och ett nytt rättsligt tankegods, utan också mellan släktens intressen och individens självbestämmanderätt. De sociala förändringarna och den ekonomiska nyordningen under 1600-talet hade lett till att synen på rätten hade förändrats. Ståndssamhället och suum cuique-lära påverkade rättsbildningen vad gällde rättsliga institut som på olika vis användes för att stärka sin egen och familjens ställning. Detta gällde inte minst arvsrätten och testamentsrätten. Århundradet var överhuvudtaget en period fylld av motsättningar där 1640-talet och 1680-talet utgjorde två viktiga brytpunkter. 1640-talet en period då adelsståndets maktställning var som starkast. Det var nu som drottning Kristinas donationspolitik var som mest omfattande, och adeln hade ett betydande inflytande i rikets styrelse genom sin position i riksrådet. Fram till mitten av 1600-talet tycks adelsståndet självt ha varit mest pådrivande i rättsliga frågor kring arv, jord och testamente. Diskussionerna på Riddarhuset var livliga beträffande adelns bruk av olika rättsliga strategier, bland annat om morgongåvor. Det äldsta svenska fideikommissbrevet är daterat till 1643. Året därpå kom en förordning som reglerade morgongåvoinstitutet. 1643 års lagkommission arbetade till stor del med frågor som berörde just adelsståndet. Det rörde bland annat adelns hus i städerna och hur dessa skulle behandlas rättsligt. Adeln ville i möjligaste mån att ståndet skulle dömas enligt landslagens bestämmelser, oavsett var man bodde och var ens egendom var belägen. Anledningen till detta önskemål var att adeln då fick större möjlighet till fri disposition över sin egendom samtidigt som sönerna fick ärva dubbelt så mycket som döttrarna. På så sätt kunde adeln bygga upp och styra sina förmögenheter på ett bättre sätt. Olika avtalsrättsliga konstruktioner såsom testamenten, fideikommiss, morgongåvor, och äktenskapsförord växte fram och bidrog till att adeln kunde säkra sin egendom. Efter 1600-talets mitt tycks de rättsliga diskussionerna kring dessa rättsliga strategier ha tagits över av den nya generationen av utbildade jurister som återfanns inom i överrätterna. Rättsbildningen kring instituten underlättades av hovrätternas extensiva rättskällelära, som kunde ta hänsyn till andra rättskällor än den skrivna rätten. Adeln var inte särskilt intresserad av att utvidga arvsrätten då detta skulle innebära en risk för att egendomarna splittrades. Av samma anledning var ståndet också månt om att kontrollera barnens äktenskap och att begränsa döttrarnas äganderätt. Det fanns tydliga motsättningar inom adelsståndet mellan de som ville bevara den äldre nationella rätten och de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=