justitia et prudentia, kapitel 6 356 levande skulle få sitt efter ens frånfälle. Religiösa och moraliska argument med hänvisningar till sorg och fattigdom som skäl för rätt till arv var vanligt förekommande. Ett annat argument som användes frekvent i parternas inlagor var betonandet av kärleken till den närmaste familjen. Synen på begreppet ”egendom” förändrades under undersökningsperioden genom att betoningen av den enskildes kontroll och handlingsutrymme beträffande den egna egendomen stärktes. Innebörden av begreppet blir tydligare om begreppet sättas in i ett politiskt och socialt sammanhang.1209 Under århundradet övergick kontrollen över egendomen i mångt och mycket från släkten till den enskilde. Individens önskemål beträffande egendomen hamnade i fokus på ett helt annat sätt än tidigare, vilket inte minst kom till uttryck i testamentsurkunderna. Denna utveckling berodde på att samhället i stort hade förändrats, men hade också sin grund i den rationella naturrättens syn på den individuella äganderätten. Mot bakgrund av den rättsliga utveckling som hade ägt rum under 1600-talet, förväntade sig en individ från de högre samhällssiktena att själv få bestämma över åtminstone sin avlingeegendom.1210 Denna inställning grundade sig bland annat på det synsätt som hade vuxit fram i hovrättens praxis, vilket i sin tur ofta vilade på avtalsfrihetens princip. Både parterna i testamentsmålen och hovrättens ledamöter hänvisade ofta till prejudikat från Svea hovrätt beträffande testators rätt att själv bestämma över sin egendom. Hovrätten i Stockholm skickade som ovan nämnts ut prejudikatsamlingar till de yngre hovrätterna, och var för eget vidkommande noga med att följa sin egen praxis och förändringar i densamma. De andra hovrätterna sände i sin tur in sammanställningar av sina domar till Svea hovrätt och till Kungl. Maj:t i syfte att skapa en enhetlig rättstillämpning. Hovrättspraxis hade också stor betydelse för hur lagstiftningen på testamentsrättens område utformades i slutet av århundradet. 1686 års testamentsstadga byggde till största delen på Svea hovrätts tidigare rättstillämpning, och testamentsstadgan kom i sin tur att ligga till grund för de testamentsrättsliga bestämmelserna i ärvdabalken i 1734 års lag. Däremot var hänvisningarna till främmande lagar i allmänhet, och direkt till den romerska rätten i synnerhet, få. Svea hovrätt refererade på några ställen till den romerska rätten i sitt betänkande över testamentsrätten 1685, men då i första hand för att påpeka att den romerska rättens 1209 Koselleck, Reinhart 2004 s. 19. 1210 Jfr med Koselleck, Reinhart 2004 s. 24 och 165ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=