justitia et prudentia, kapitel 6 348 arvsregler som inte följde en på förhand klart utstakad och tvingande arvsordning. Individens önskemål beträffande den egna egendomen blev allt viktigare. Det var upp till den enskilde själv att efter bästa omdöme och förmåga se till sina arvingars intressen. Den svenska testamentsrätten kännetecknades på flera områden av tradition och nydaning på samma gång där den medeltida arvsrätten med fokus på släktens anspråk mötte nya rättsliga influenser. Under undersökningsperioden var kopplingarna bakåt viktiga, och de medeltida rättsliga traditionerna hade betydelse för den tidigmoderna testamentsrättens utveckling. Traditionen är inget statiskt begrepp utan är underkastad ständig förändring, något som synliggjordes när Svea hovrätt förändrade den medeltida rättsuppfattningen baserad på lands- och stadslagarna med hjälp av nya rättsliga influenser såsom naturrättsliga tankegångar. Om man betraktar hovrättens rättskultur under andra hälften av 1600-talet utifrån Kaarlo Tuoris förklaringsmodell (se ovan avsnitt 1.3) kan man konstatera att ytnivån präglas av en rättspraxis i ständig förändring för att kunna kompensera den bristfälliga skrivna rätten. Svea hovrätt ändrar under undersökningsperioden sin egen praxis på flera områden som rörde testamentsrätten för att kunna hantera de rättsliga problem som uppkom. Därutöver utfärdades en mängd nya förordningar av Kungl. Maj:t i syfte att skapa en enhetlig rättsrillämpning. På den rättskulturella nivån ser man att den svenska hovrättsmiljön har tydliga kopplingar till en större europeisk rättskultur. Många av hovrättens ledamöter hade studerat både juridik och andra ämnen utomlands, och vid sina studier kommit i kontakt med både främmande lagar och europeisk rättslig litteratur. Hänvisningar till utländsk doktrin återfanns på flera ställen i Svea hovrätts betänkande över testamentsrätten.1186 På den djupstrukturella nivån återfinns naturrätten och religionen som två viktiga faktorer för rättsbildningen under hela undersökningsperioden. Beträffande testamentets utformning fanns kvardröjande mönster från den kanoniska rätten som levde kvar även efter reformationen. Invokationerna i testamentsurkunden var ett exempel på detta. Synen på vad som utmärkte en god och rättvis människa hade också sin grund i Bibelns stadganden och religiösa argument förekom ofta i testamentstvisterna (se nedan avsnitt 6.2). 1186 Svea hovrätt hänvisade till bland andra Hugo Grotius och Samuel Pufendorf (RA:s ämnessamling, Juridica V, Allehanda juridica, vol. 19 1685 hovrätternas betänkande angående testamentsrätten, 1. Svea hovrätt den 21 december 1685 s. 7 och 10).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=