justitia et prudentia, kapitel 5 342 mål uppmärksammades mer och mer. Till detta fanns flera förklaringar. En var att religionen tolkades som ett uttryck för den enskilda människans allt starkare ställning i förhållande till kollektivet. Vidare fick avtalsfriheten en ökad betydelse. Den ökande handeln krävde också att rörligt kapital fanns att tillgå. Att då binda egendomar var inte förenligt med det expansiva stormaktssamhällets behov. Ett problem för hovrätten var att testamentets formkrav inte var reglerade i lag. Det var dock klart att formkraven skulle vara lika för alla oavsett ståndstillhörighet. Både skriftliga och muntliga testamenten accepterades av hovrätten. Beträffande testamentets bevittnande utvecklades under århundradet en praxis att två till tre vittnen var tillräckligt för att ett testamente skulle anses vara korrekt bevittnat. Ett annat genomgående drag var att hovrätten så långt sommöjligt eftersträvade att uppfylla testators önskemål, så länge dessa inte stod i strid med den skrivna rätten eller med naturrättsliga avväganden. Testators vilja var föränderlig fram till dödsögonblicket, vilket medförde att ett senare testamente i princip alltid upphävde ett tidigare. Detta ansågs som en självklarhet under hela undersökningsperioden och motiverades bland annat med hänvisningar till Bibeln. En av demest centrala frågorna inom testamentsrätten under 1600-talet var själva testamentsdispositionen. De stadganden som åberopades beträffande själva egendomsfördelningen var i första hand återigen de medeltida bestämmelserna i LLJB9 samt STLÄB19, som trots sina brister stod i centrum för testamentsrätten under hela undersökningsperioden. Huvudregeln var att allt avlinge fick fritt testamenteras, men om testator hade bröstarvingar så fick dessa inte lämnas helt arvlösa. Det stred mot alla kända rättsordningar. Både parterna och hovrättens ledamöter kompletterade som ovan nämnts ofta sina resonemang kring LLJB9 ochSTLÄB19 med billighets- och skälighetsresonemang. Frågor kring morgongåvojordens rättsliga ställning och inbördes testamenten vållade också problem för hovrätten i den dömande verksamheten. Rättsläget var oklart på dessa områden, och hovrättens praxis låg till grund för flera förordningar som utfärdades under andra hälften av 1600talet för att reda ut rättsläget. Men parterna i testamentsmålen gjorde sitt bästa för att ofta kringgå dessa nya förordningar, bland annat med hänvisning till avtalsfrihetens helgd.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=