testamentet i hovrättens rättstillämpning och rättsbildning 341 fick omfatta all avlingeegendommen det konstaterades också samtidigt att STLÄB19 inte avsåg avlinge. Den kungliga revisionsdomen avkunnades i november 1669 till Marias fördel. Samma månad utfärdades förordningen om inbördes testamenten. 1669 års förordning var ett typiskt exempel där man direkt kunde se att Svea hovrätts rättsbildning hade legat till grund för nya bestämmelser. Förordningen föregicks av en del bråk inom rådet angående om förordningen var att betrakta som en lagförklaring eller som ny lagstiftning. Det senare skulle i sådana fall, enligt kritikerna, kräva riksdagens godkännande.1175 Svea hovrätt kunde genom sin egen rättsbildning och med hjälp av den extensiva rättskälleläran nå fram till lösningar på de problem som uppkom i testamentsrättsliga tvisterna trots det bristfälliga rättskälleläget. Tidigare studier av rättspraxis under 1600-talet har betonat den romerska rättens auktoritativa ställning under århundradet, men beträffande testamentsmålen finns det bara några enstaka explicita hänvisningar till romerskrättsliga stadganden. Vissa testamentsrättsliga termer hade visserligen sitt ursprung i den romerska rätten, men genom hovrättens praxis hade termerna fått nytt innehåll som var anpassat till svenska förhållanden. Tyngdpunkten i parternas och hovrättens rättsliga argumentation låg istället på den nationella rättens bestämmelser i kombination med skälighetsresonemang baserade på naturrättsliga principer. I princip i varje mål fördes de centrala diskussionerna kring stadgandena i LLJB9 ochSTLÄB19. Hovrätten hade ibland svårt att komma fram till en enhetlig praxis i testamentsmålen. Huvudprincipen var att allt som inte var arvejord fick man fritt testamentera. Synen på jorden och jordägandet förändrades emellertid under 1600-talets gång. De stora privatförmögenheter som många adelsmän samlat på sig under krigen på kontinenten investerades ofta i jord och dyrbart lösöre. I takt med att det ekonomiska värdet på den här typen av egendom ökade, blev det plötsligt mycket mer intressant vad testator fick och inte fick göra med sin egendom. Till detta tillkom en förändrad syn på individen och den individuella äganderätten. Släkten stod inte längre i centrum på samma sätt som tidigare, utan individens önske1175 Bergman, Carl Gunnar 1918 s. 70. 5.6 Sammanfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=