tera att LLJB9 även omfattade städerna, men ingen domare skulle gå med på att all avlinge testamenterades bort och att arvingarna inte fick någonting alls. LLJB9 borde tolkas så att man visserligen har en något friare disposition, men att man inte helt kunde förbigå sina rätta arvingar.1170 Maria å sin sida ansåg att det i testamentet klart och tydligt framgick att all egendom var avlinge, och med sitt avlinge fick man göra vad man ville enligt LLJB9. Testamentet var dessutom stadfäst och intecknat i stadens protokoll. Lorentz hade aldrig ärvt någonting vare sig efter sina föräldrar eller efter några andra släktingar. All egendom hademakarna skaffat sig på egen hand, och denna egendom hade inte Lorentz släktingar rätt att göra anspråk på.1171 Vid omröstningen i hovrätten rådde viss oenighet mellan ledamöterna huruvidaSTLÄB19 eller LLJB9 skulle tillämpas. Några av assessorerna ville på grund av den motstridiga praxisen referera frågan till Kungl. Maj:t för att få ett klargörande, men så blev aldrig fallet.1172 Till slut gick emellertid hovrätten på den praxis som hade gällt sedan 1650-talet (mål 36 Nÿt mot Nÿtenhoff) och upphävde den tidigare förlikningen. Testamentet skulle bara omfatta var tredje penning enligt gällande bestämmelser i STLÄB19, ochLLJB9 var inte tillämplig här.1173 Målet gick vidare till revision och under tiden inkom önskemål från städernas fullmäktige om klarare riktlinjer beträffande hur man skulle döma i mål om inbördes testamente. En av kärnfrågorna var återigen huruvida STLÄB19 omfattade både avlinge och arvegods, en fråga som hade stötts och blötts inom hovrätten under en längre tid. I rådet ansåg flertalet av rådsmedlemmarna att inbördes testamente var giltiga.1174 Rådsdiskussionen rörde bland annat huruvida adeln skulle omfattas av den nya förordningen eller inte. Frågan var dock om ståndet överhuvudtaget berördes av förordningen med tanke på 1668 års bestämmelser om adelns ärftliga hus och fasta egendom i städerna (se avsnitt 4.2.4). Det tillsattes emellertid en utredning bestående av ett hovrättsråd och två statssekreterare som skulle se över skäl för och emot, med utgångspunkt i STLÄB19. Utredningen kom fram till slutsatsen att inbördes testamenten var att anse såsom lagliga, och rådet gick på utredningens linje. Inbördes testamenten 1170 Mål 72 Andersson mot Ekebom, revisionsakt den 11 november 1669 s. 57f (JRA, RA). 1171 Mål 72 Andersson mot Ekebom, revisionsakt den 11 november 1669 s. 32f (JRA, RA). 1172 Mål 72 Andersson mot Ekebom, revisionsakt den 11 november 1669 s. 8ff (JRA, RA). 1173 Mål 72 Andersson mot Ekebom, hovrättsdom den 27 oktober 1668 (SHA, RA). 1174 Bergman, Carl Gunnar 1918 s. 69. justitia et prudentia, kapitel 5 340
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=