två år senare där ett inbördes testamente över all avlinge godkändes.1164 Synen på de inbördes testamentena hade uppenbarligen förändrats, och det stod klart att åtgärder behövde vidtas för att utreda rättsläget och skapa tydligare riktlinjer för domstolarna. Ett klargörande kom 1669 genom en kunglig förordning om de inbördes testamentenas rättsliga ställning. Förordningen följde i kölvattnet av en uppmärksammad revisionsdom (se nedan) som hade gått emot hovrättens beslut. Förordningen slog nu fast att två äkta och barnlösa personer, boende i stad, som inte var innehavare av något arvegods, fick göra ett inbördes testamente, eller ”inbördes pacta” som det står i texten, över all sin avlingeegendom. Med andra ord, en återgång till en praxis som hade varit gällande under första hälften av 1600talet. Förordningen gällde enbart om verklig reciprocitet förelåg och omfattade endast par utan barn. Om någon av makarna hade bröstarvingar från ett tidigare äktenskap, så skulle testamentet tolkas enligt STLÄB19.1165 Ett annat viktigt prejudikat när det gällde inbördes testamenten var mål 161 Hoghusen mot Hoghusen (se ovan). År 1680 hade kanslirådet Henrik Hoghusen och hans hustru Ursula Grotjohan upprättat ett gemensamt inbördes testamente. Äktenskapet var barnlöst, och makarna ville att den som levde längst av dem skulle ärva den andre. Efter bådas död skulle egendomen tillfalla bådas släkter i två lika delar. Efter Henriks död 1684 överklagade hans bror Johan och hans systers barn testamentet. Johan ansåg att han själv och syskonbarnen var förbigångna i det inbördes testamentet. Men hovrätten konstaterade att testamentet i ingen måtto var lagstridigt, varken vad gällde LLJB9, STLÄB19 eller testamentsstadgan, därför borde det approberas och gillas.1166 I frågan om vems rätt – testators hustru eller testators syskon – som skulle väga tyngst vid en rättslig bedömning, ansåg referenten Jonas Hassel att: ”[e]huru stoor wänskap emellan Syskon wara kan, så praesumeras doch altijdh rätteligen wara större wänskap och förtroende, Man och Hustru emellan, hwilken praesumptio juris och här giälla böör, så wijda man aldrigh annat för spordt, änn att Sahl. Cantzelije Rådet uti enn rätt ächta Kärleek medh sin hustru 1164 Bergman, Carl Gunnar 1918 s. 68. 1165 Kunglig resolution den 29 november 1669 (sic! står 1668, Schmedeman s. 603). Förordningen är mycket kort (rubriken är nästan längre än innehållet) och konstaterar kort att testamenten gjorda under de ovannämnda omständigheterna var giltiga. Bestämmelserna skulle även vara tillämpliga på testamenten som upprättats före 1669. 1166 Mål 161 Hoghusen mot Hoghusen, revisionsakt den 14 september 1687, s. 15v (JRA, RA). justitia et prudentia, kapitel 5 338
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=