testamentet i hovrättens rättstillämpning och rättsbildning 337 Rådhusrätten konstaterade inledningsvis i sin dom 1656 att inbördes testamenten mellan barnlösamakar i städerna både var och hade varit vanligt förekommande, ofta med hänvisning till LLJB9.1160 Men detta bruk kunde, precis på samma sätt som vanliga testamenten, inte godtas då det var lagstridigt, till skada för arvingarna eller på annat sätt inkräktade på deras rättigheter, vilket rådhusrätten ansåg var fallet här. Rätten betonade den viktiga skillnaden mellan ”en simpel gåfwa […] som fullbordas uthi ens Lijfztijdh” och de gåvor som gavs vid dödsfall (mortis causa), med andra ord, skillnaden mellan handlingsutrymmet i LLJB9 respektive STLÄB19. Det var en sak att ge bort avlinge under sin livstid och en helt annan sak när det gällde arvingarnas rättigheter vid ett dödfall. Vidmortis causaansåg rådhusrätten att det bara fanns en klar och tydlig regel i lagen –STLÄB19 – vilken alltså skulle tillämpas i det aktuella fallet. Rådhusrätten gav i enlighet med detta lagrum och det första testamentet änkan rätt till var tredje penning, resten av arvet skulle tillfalla makens arvingar. Parets önskan att testamentera allt sitt avlinge enligt LLJB9 accepterades inte trots att lagrummet tidigare accepterats även i städerna, och trots att det var det sista testamentet som uttryckte makarnas yttersta vilja.1162 Rådhusrättens dom fastslogs av hovrätten i december 1656.1163 Målet gick vidare till revisionen, men parterna förlikades innan rådet hann fälla något avgörande. Hovrättens (och då i praktiken rådhusrättens) dom kom därför att sätta upp riktlinjerna för synen på inbördes testamenten under 1650- och 1660talen då STLÄB19, och inget annat lagrum skulle gälla för städernas vidkommande. Mot slutet av 1660-talet befann sig domstolarna åter igen i en situation med vacklande och motstridig praxis. År 1667 hade Kungl. Maj:t i en skrivelse angående konfirmation på ett inbördes testamente från Helsingborg, uttryckt att den aktuella egendomen var att betrakta såsom avlinge och därigenom fri att disponera, vilket stod i strid med domen i mål 36 Nÿt mot Nÿtenhoff. Samma inställning återkom också i en dom från Göta hovrätt 1160 Mål 36 Nÿt mot Nÿtenhoff, rådhusrättens dom den 30 juli 1656, LC1656:2 nr 11 s. 9 (SHA, RA). 1161 Mål 36 Nÿt mot Nÿtenhoff, rådhusrättens dom den 30 juli 1656, LC1656:2 nr 11 s. 10 (SHA, RA). 1162 Mål 36 Nÿt mot Nÿtenhoff, rådhusrättens dom den 30 juli 1656, LC 1656:2 nr 11 s. 12 (SHA, RA). 1163 Hovrättsdom den 6 december 1656 (SHA, RA).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=