sin make). Dessutom omfattade testamentet både avlinge och arvegods, och vittnena betraktades som tveksamma. Då Doroteas släktingar överklagade testamentet betonade de just att innehållet i ett inbördes testamente bör ”wara emot hwar andra lijka, elliest är det intet reciprocum”.1156 Hovrätten godkände visserligen testamentet till slut, men bara de delar som omfattade avlinge. Arvegodsen gick istället till släktingarna enligt landslagens bestämmelser.1157 Enligt stadslagen hade makar utan barn rätt att testamentera var tredje penning av allt de ägde. Från slutet av 1500talet och fram till mitten av 1600-talet accepterade även domstolarna att barnlösa makar gemensamt förordnade om all sin avlingeegendom i analogi med landslagens bestämmelser i LLJB9. Denna fria testamentsdisposition över avlinge gällde alltså även i städerna trots att STLÄB19 inte explicit gjorde någon åtskillnad mellan arv och avlinge. Inflytandet från den lybska stadslagen, som gav fri testationsrätt över avlinge, kan möjligtvis ha påverkat rättspraxis vid de svenska rådhusrätterna.1158 På 1650-talet kunde man emellertid se en förändring då rådhusrätten i Stockholm vid flera tillfällen underkände inbördes testamenten som omfattade all avlingeegendom i enlighet medLLJB9, men istället godkände dem som tredje penning-testamenten enligt STLÄB19, detta med följd att testatorernas handlingsutrymme minskade. Avgörande för denna förändrade praxis var mål 36 Nÿt mot Nÿtenhoff. Makarna Christoffer och Karin Nÿt hade 1647 gjort ett inbördes testamente sombland annat stadgade att den som överlevde den andre skulle, förutom sin tredjedel enligt STLÄB19 och en ansenlig äreskänk, få var tredje penning av oskifto. Paret försökte sedan göra två nya omskrivningar av testamentet 1649 respektive 1654. Den första ändringen innebar en ansenlig ökning av äreskänken. Med den andra ändringen ville makarna att den som efterlevde den andra skulle behålla all egendom i sin livstid, men efter den efterlevandes död skulle egendomen ärvas av bägges arvingar. Men det var bara det första testamentet som godkändes av rådhusrätten, vilket egentligen stod i strid med gällande praxis och tidigare prejudikat.1159 1156 Mål 49 Taube mot Lewenhaupt, revisionsakt den 18 december 1662 s. 36v (JRA, RA). 1157 CRden 2 maj 1661 (referent var assessor Anders Solenblomma) (SHA, RA); Hovrättsdom den 9 maj 1661 (SHA, RA). 1158 Bergman, Carl Gunnar 1918 s. 65f. 1159 De tre testamentena var daterade den 22 juni 1647, den 3 februari 1649 respektive den 20 mars 1654 (mål 36 Nÿt mot Nÿtenhoff, LC 1656:2 nr 11 (SHA, RA)). justitia et prudentia, kapitel 5 336
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=