testamentet i hovrättens rättstillämpning och rättsbildning 333 Den juridiska litteraturen och hovrättens praxis var alltså till viss del motstridig, vilket åter kom till utryck när frågan om gäldens eller morgongåvans företräde återkom i två hovrättsfall 1689. Det första målet gällde rätten till morgongåva i pantsatt gods. Sofia Forbus hade fått godset Tullgarn i morgongåva av sin make Axel Julius De la Gardie, men Tullgarn var samtidigt pantsatt för en skuld som Axel Julius hade till Nils Bielke. Hovrätten konstaterade att om skulden hade uppkommit ”ante matrimonium [före äktenskapet] så häftar den”.1146 I den andra domen konstaterade hovrätten att beträffande andra slags gåvor mellan makar än testamente och morgongåva, var dessa möjliga både vad gällde arvegods och avlinge, men ”så snart creditores komma med i konsideration, så gäller den [gåvan] intet”. Viss oenighet rådde dock bland hovrättens ledamöter. Assessorn Christopher von Schwalch betonade att gemensamt för alla andra länders lagar var ett förbud mot att gåvor mellan makar skulle bestå om det fanns skulder. Detta var enligt hans mening lagens rätta natur. Assessorn Bengt Gyllenanckar ansåg däremot att ett sådant förbud inte fanns. Om man skulle döma efter lag så var man tvungen att ha ”lagens klara ord” eller veta vilken lagstiftarens intention var. Gyllenanckar hänvisade till LLJB9 och var av åsikten att man fick göra vad man ville med sin avlingeegendom. Vice presidenten Håkan Fägerstierna gick dock på Schwalchs linje, och menade att om alla främmande lagar stadgade att gåvor mellan makar inte skulle bestå om det fanns skulder, så vägde det lika tungt som vår lag. Fägerstierna påpekade att om en make ville ge sin hustru något, var det bättre att göra det genom ett testamente istället för genom en gåva. Testamentet hade en större rättslig tyngd än en vanlig gåva.1147 Mot slutet av 1600-talet tycks praxis ha glidit över till att gäld i princip alltid skulle gå före morgongåva, och att andra gåvor mellan makar än morgongåva och testamente inte var erkända i den svenska rätten. Sådana gåvor skulle efter den ene makens död gå tillbaka till dennes arvingar, om arvingarna inte gav sitt samtycke till att gåvan skulle bestå. Lagkommissionen diskuterade 1690 huruvida morgongåva gick före gäld. Erik Lindschöld var av den bestämda åsikten att gåvor givna av en skuldtyngd man inte hade någon rättslig verkan ”ty man bör eij defraudera creditorn”.1148 1146 CRden 22 oktober 1689 (SHA, RA). 1147 CRden 22 februari 1689 (SHA, RA) samt hovrättsdom den 22 mars 1689 (SHA, RA). 1148 Lagkommissionens protokoll den 27 mars 1690 (Förarbetena till Sveriges rikes lag 16861736bd 1 s. 211).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=