kommen under äktenskapet. Det är inte svårt att se att bestämmelsen troligen gav domstolarna en hel del huvudbry när det gällde bevisfrågor huruvida hustrun haft någon nytta av skulden eller inte.1141 I samband med den stora reduktionen i början av 1680-talet utfärdade Karl XI 1682 en lagförklaring beträffande huruvida hustruns arvegods efter mannens död skulle få tas i anspråk för att betala skulder somuppkommit under äktenskapet. Efter att ha inhämtat synpunkter från hovrätterna, uttalade Kungl. Maj:t att landslagens bestämmelser skulle tolkas så att om inte avlingeegendom och lösöre av den gemensamma oskiftade egendomen räckte till för att betala mannens skulder, så skulle änkan betala en tredjedel av den överskjutande skulden med sina arvegods. Om skulden uppkommit på grund av mannens brott, missgärningar eller slösande, så var emellertid änkans hela del av boet fritt från betalningsansvar.1142 Även representanterna för den rättsvetenskapliga litteraturen var splittrade i frågan. Johannes Loccenius var av åsikten att landslagen kunde tolkas så att morgongåvan skulle utgå innan gäld betalades. Han grundade detta på att ett sådant synsätt jämnade ut olikheterna mellan lands- och stadslagen, och gav ett mer rättvist utslag (enligt stadslagen hade hustrun giftorätt i hälften av både fast och lös egendom medan hon enligt landslagen bara hade en tredjedel i lösöre).1143 Johan Stiernhöök anslöt sig till Loccenius och drog dessutom paralleller till den romerska rätten, som stadgade att mannens kreditorer inte fick röra hustruns morgongåva. Detta var den linje som de flesta svenska jurister tycktes följa, ansåg Stiernhöök samtidigt som han betonade att hovrätternas praxis visade på ett motsatt ställningstagande.1144 Även Claes Rålamb var av samma åsikt om än med en annan motivering. Enligt honom hade hustrun rätt till fullt utgiven morgongåva även om mannens egendom inte räckte till att betala hans skulder. Morgongåvan skulle enligt landslagen tas av mannens bo och morgongåvan var hustruns egendom och inte hans. Hon skulle därför inte besväras av skulderna. Rålamb grundade sitt ställningstagande bland annat på Mevius kommentar till den lybska rätten.1145 1141 Kunglig resolution den 17 november 1669 (Schmedeman s. 602f). 1142 Kungl. Maj:ts resolution och förklaring den 30 maj 1682 (Schmedeman s. 758f). 1143 Petersson, Hans 1973 s. 268. 1144 Johan Stiernhööks förslag till giftermålsbalk 1669-1672 (Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666-1686s. 136f). 1145 Rålamb, Claes 1679 s. 283f. justitia et prudentia, kapitel 5 332
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=