na.1110 Målet togs upp av hovrätten 1656. Man får känslan av att bröderna har försökt få Märta att frivilligt dela med sig av det som hon hade fått testamenterat till sig, men det verkade inte Märta ha varit intresserad av. Inte heller förlikningsförsöken, där Johan Stiernhöök var en av förlikningsmännen, hade gett några resultat. Bröderna konstaterade att ”wår kiäre Syster någon wänlighComposition[förlikning] sigh icke förtroor”.1111 Nu hade dock Erik och Claes tröttnat. Bröderna krävde att arvet efter morbrodern skulle delas enligt landslagens regler. De ansåg att morgongåvan från Peder till Elin 1619 var olaglig av flera skäl. För det första hade den inte utgivits på rätt hinderdag enligt LLGB10, och för det andra hade Peder överlevt sin hustru, och därigenom hade morgongåvan aldrig fallit ut. För det tredje var egendomen som morgongåvan baserades på Peders arvegods, och fick således inte ges bort hur som helst. Då morgongåvan var olaglig, kunde inte heller Elin testamentera bort den, och därigenom blev testamentet per automatik olagligt. Dessutom var inte bevittningen korrekt med hänvisning till ULKB14. Det var ett orättvist och ”inhumant” testamente som dessutom stred mot brödernas laglott. De ansåg sig ha blivit orättvist och olagligt fråntagna sitt arv. Argumentationen byggde till stor del på hänvisningar till Guds lag, allmänna seder och bruk samt naturrätt. Det gjordes också hänvisningar till landslagen beträffande morgongåvans giltighet.1112 Märta å sin sida hänvisade till Gal. 3:15 och ansåg att en ”[m]enniskias Testamente icke förachtas böör”.1113 Testamentet borde därför gå före den legala arvsordningen. Peders vilja och yttersta önskan skulle respekteras, och hans önskemål skulle inte ändras vare sig av domstolen eller av någon annan. Peder och Elin hade ju klart och tydligt visat att Märta skulle få Östanå, och Peder hade dessutom konfirmerat detta efter Elins död. Testamentet borde enbart tolkas utifrånSTLÄB19 och reglerna om var tredje penning. Peders och Elins dödsbo var så pass stort att bröderna fått ut sin lott (både i lös och fast egendom), testamentet till trots. Peder hade därför aldrig med uppsåt gjort dem arvlösa, även om de själva kände det så.1114 Märta hänvisade även till en dom som Svea hovrätt hade avkunnat i april 1110 Mål 37 Fleming mot Fleming, revisionsakt den 17 juni 1661 s. 18v (JRA, RA). 1111 Mål 37 Fleming mot Fleming, revisionsakt den 17 juni 1661 s. 4v och 5v (JRA, RA). 1112 Mål 37 Fleming mot Fleming, revisionsakt den 17 juni 1661 s. 6r (JRA, RA). 1113 Mål 37 Fleming mot Fleming, revisionsakt den 17 juni 1661 s. 18r (JRA, RA). 1114 Mål 37 Fleming mot Fleming, revisionsakt den 17 juni 1661 s. 18vf (JRA, RA). justitia et prudentia, kapitel 5 324
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=