gler. Sigrid dog i barnsäng 1651, och några år senare gifte Ture om sig med Beata Leijonhufvud.1101 Även Beata fick en morgongåva enligt landslagens bestämmelser, trots att 1644 års stadga hade tillkommit och egentligen var den förordning som Ture borde ha rättat sig efter. I sitt testamente påpekade Ture att den senare morgongåvan hade getts på detta sätt på grund av att den utgjordes av avlingegods. Han ville att gåvan inte skulle ses som enbart en morgongåva utan som en gåva till evärderlig ägo. Detta uti fall att barnen från det första äktenskapet skulle vilja klaga på morgongåvan med hänvisning till 1644 års bestämmelser, och kräva att få räkna egendomen som fäderne. Tanken bakom dispositionerna var att Ture ville jämna ut arvet mellan de två barnkullarna. Utan testamentet skulle den yngre barnkullen tvingas dela sin mors morgongåva med halvsyskonen. Genom testamentet hade Ture garderat sig för att 1644 års stadga inte skulle tilllämpas, och att båda morgongåvorna utfästs med lika villkor.1102 Referenten Johan Schüttehjelm diskuterade i sin relation huruvida Ture hade rätt att avtala bort 1644 års stadga. Om det hade rört sig om arvegods hade det varit omöjligt, då varken förord eller andra avtal kunde rubba stadgans regler. Men nu omfattade testamentet avlinge och frågan hamnade därmed i ett annat läge. Med hänvisning till att 1644 års stadga endast omfattade arvegods samt att man fick göra vad man ville med sitt avlinge enligt LLJB9 och allmänt bruk, ansåg Schüttehjelm att testamentet var giltigt. Han poängterade också att testators vilja och intention skulle respekteras så långt som möjligt.1103 Hovrätten gick på referentens linje och godkände Tures testamente. Testamentet, LLJB9, bruk och billighet gjorde att hovrätten bortsåg från 1644 års stadga, som skulle ha tillämpats om det inte hade funnits något testamente.1104 Även rådet biföll och godkände hovrättens dom.1105 Tures bakomliggande tanke om billighet och rättvis fördelning mellan barnkullarna ansågs gå före den skrivna rättens bestämmelser. Avtalsfriheten vägde tyngre och förord bröt lag. Slutsatsen blev 1101 Elgenstierna, Gustaf 1930 s. 582f. 1102 Mål 156 Leijonhufvud mot Oxenstierna, revisionsakt den 7 augusti 1684 s. 9v-10r testamentets tredje punkt (JRA, RA). 1103 CRden 19 februari 1684 (SHA, RA). 1104 Hovrättsdom den 23 februari 1684 (SHA, RA). Angående egendomen uttalade hovrätten i domen att det ”hans rätta aflinge warit, om hwilket han, såsom om sin wällförwärfwade Egendom, i förmåga af dhet 9. Cap Jord:b:LLsampt Wahnligit bruuk, macht och Wåldh Egde, effter Godtyckio sine att disponera”. 1105 Mål 156 Leijonhufvud mot Oxenstierna, revisionsdom den 7 augusti 1684 (vol. 486 s. 364rf (RR, RA)). justitia et prudentia, kapitel 5 322
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=