bild 6 32 med tiden spreds bruket även till borgarståndet och ämbetsmannakretsar.30 I princip alla dåtidens kända diktare ägnade sig åt tillfällesdiktning, som hade högst anseende och ansågs som mycket meriterande för författaren. Dikterna skrevs till dop, födelsedagar, bröllop, begravningar och andra minnesvärda begivenheter. Mest förekommande var just begravningsdikter och gravskrifter, som hyllade den dödes ära och som ”i poetisk form förevigade den dödes alla dygder”.31 I gravdikterna framträdde 1600-talets tankemönster och ideal på ett tydligt sätt. De innehöll sällan några direkt realistiska skildringar av den döde och hans livsgärning, utan utgjordes snarare av hyllningar enligt rådande ideal och normer. Den dödes heder och dygd stod i centrum, och dikten utformades efter omständigheterna i det enskilda fallet. Om någon levt ett långt liv, sades det att den Gud älskade, den lät han leva länge. Om någon istället hade dött i unga år, hette det istället att Gud tog dem han älskade mest först. Ju högre social status som den avlidne hade haft, desto mer omfattande var sorgen. Om en högadlig person hade avlidit, så grät i princip hela jorden. En lägre adelsman sörjdes ofta av bara någon enstaka antik gud, vilken var beroende av den dödes yrke. Ämbetsmän begräts av Apollo, medan militärer sörjdes av bland andra Clio. Högt stående män jämfördes med gudar och planeter i diktens bildspråk, medan kvinnor och 30 Hansson, Stina 1984, s. 98. Antalet tryckta tillfällesdikter från svenskt 1600-tal uppgår till över 10 000 stycken (ibid). 31 Hansson, Stina 1997 s. 68.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=