testamentet i hovrättens rättstillämpning och rättsbildning 311 Svea hovrätt.1056 Samuel menade att Marias man Israel själv hade upprättat testamentet, som han sedan påstod vara skrivet av Catharina. Samuel anförde ett antal bevis för att det förhöll sig så. Han påpekade dessutom att hans mor i sitt testamente fördelat och disponerat egendom som hon inte hade rätt att förfoga över, och därmed inte heller hade rätt att testamentera bort. Det uppnåddes aldrig någon klarhet i huruvida testamentet var förfalskat eller inte, menCatharina hade i vilket fall överskridit sina befogenheter då hon enligt STLÄB19 inte fick testamentera bort mer än var tionde penning då hon hade bröstarvingar.1057 Referenten assessorn Olof Thegner ansåg att LLJB9 knappast skulle tolkas så att en far eller mor hademakt att gå emot den naturliga kärleken, och utan orsak ge bort all sin förvärvade egendom till enextraneo (främling eller utomstående) eller ge det ena barnet allt sitt avlinge och inget till det andra barnet, med mindre att barnet förbrukat sin arvsrätt. Thegner hänvisade bland annat till Gal. 4:1, Romarbrevet 8:17 samt Första Mosebok 48:2 som stöd för sin ståndpunkt.1058 Testamentet borde därför underkännas. Hans yttrande bifölls också av hovrättens övriga ledamöter: ”praxis widh alle doomstohlar är, att Testamenten til en dehl omkullslås, när dee äro emoot lagh.” Arvet skulle istället fördelas enligt landslagens arvsbestämmelser, det vill säga brodern fick två tredjedelar och systern en tredjedel av arvet.1059 Norfelt ansökte om revision, vilket också beviljades, men målet blev desert (det vill säga den överklagande parten fullföljde inte överklagningsförfarandet på föreskrivet sätt och målet avskrevs därigenom) och ingen dom avkunnades av Kungl. Maj:t. I sitt betänkande 1685 verkade emellertid Svea hovrätt ha ändrat ståndpunkt i frågan, dåman uttalade att det ”förmodeligen klart är att man af sine löösöron och aflinge Jord kan gifwa [min kurs.] det ena Barnet större förmån än dhet andra”. Hovrätten motiverade sin ändrade praxis med hänvisningar till två revisionsmål från 1674 respektive 1681 (mål 99 Bonde mot Fleming och mål 134 Sacks mot Wernstedt), men gav ingen närmare förklarning till den ändrade inställningen.1060 1056 Brodern Noak, som var både ogift och barnlös, hade avlidit vid tiden för rättegången (Elgenstierna, Gustaf 1936 s. 208). 1057 Mål 69 Norfelt mot Örn, LC 1667 vol. 118:6 s. 94v (SHA, RA). 1058 Mål 69 Norfelt mot Örn, LC 1667 vol. 118:6 referentens votum den 29 november 1667 (SHA, RA). 1059 Hovrättsdomden 16 december 1667 (argumentationen återfinns i LC118:6 (SHA, RA)). 1060 RA:s ämnessamling, Juridica V, Allehanda juridica, vol. 19 1685 hovrätternas betän-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=