testamentet i hovrättens rättstillämpning och rättsbildning 309 intet ärft hafwer, uthan stoore skiäl af afwund eller annor wildh allt sitt afflingegodz förtestamenterar och bortgifwer”.1049 Den dominerande inställningen var dock att LLJB9 inte fick tolkas så att en testator fick disponera sitt avlinge så fritt att bröstarvingarna blev helt utan något arv. Detta stred emot ”den naturliga kärleken” som skulle råda mellan barn och föräldrar. Av samma skäl fick man inte heller ge allt avlinge till ett av barnen, så att de andra barnen blev helt utan. Frågan hade aktualiserats i mål 90 Nilsson mot Blix. När Samuel Nilsson dog vårvintern 1671 efterlämnade han sin hustru Anna Blix, deras två små barn samt tre barn från ett tidigare äktenskap. Efter Samuels död uppdagades ett testamente i vilket han testamenterade en gård i byn Bråttby i form av var tionde penning till förmån för de omyndiga barnen i det andra äktenskapet.1050 Han ville försäkra sig om att de små barnen skulle få en ordentlig uppfostran och ett säkert underhåll även efter hans död. Barnen i det första äktenskapet var vuxna, de kunde försörja sig själva och hade dessutom fått ett tämligen stort arv efter sin mor, därför var han inte av åsikten att testamentet var orättvist. Barnen i den första kullen överklagade emellertid testamentet – trots försök till förlikning mellan de äldre barnen och styvmodern – till Stockholms rådhusrätt, som godkände testamentet i en dom i maj samma år. Målet överklagades till hovrätten som också valde att godkänna testamentet, men med den korrigeringen att det skulle omfatta Samuel Nilssons samtliga barn, inte bara barnen i den senare kullen.1051 Denna inställning till testationsfriheten var dominerande fram till 1680-talet. LLJB9 fick inte användas för att helt utesluta barnen från att ärva avlingeegendom. Paragrafen skulle egentligen bara användas på dispositioner inter vivos, och inte beträffande testamenten. Detta förhållningssätt ses även tydligt i hovrättens svar på frågepunkterna kring testamentsrätten 1685. Samma ståndpunkt återfanns även under 1670-talet i skrifter av Claudius Kloot, Claes Rålamb och Johan Stiernhöök. Hos alla tre återfanns ett liknande ställningstagande beträffande borttestamenterade av 1049 Lagkommissionens principbetänkande den 17 mars 1643 p. 21:3 (Handlingar rörande 1642 års lagkommissions. 144). 1050 Testamentet var upprättat helt i enlighet med bestämmelserna i STLÄB19 enligt vilka man hade rätt att testamentera bort var tionde penning av all sin egendom, lös som fast, även om man hade bröstarvingar. 1051 Hovrättsdom den 16 december 1672, mål 90 Samuel Nilssons arvingar mot Anna Blix, revisionsakt den 1 augusti 1677 (JRA, RA).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=