Året därpå utfärdades en förordning om inbördes testamente som tillät barnlösa makar i städerna att träffa avtal om att all avlingejord med full äganderätt skulle tillfalla den efterlevande av dem (se avsnitt 5.5). Den sistnämnda resolutionen omfattade emellertid inte adelsmän. Det ansågs dock inte vanärande att ställa krav på eller försöka testamentera arvejord enligt principen ”går det, så går det”. I ett fall krävde ett riksråd en tredjedel av arvejorden enligt STLÄB19, men fick avslag.1046 Sammanfattningsvis så fick adel bosatt i stad rätt att efter 1668 testamentera bort sin fasta avlingeegendom enligt LLJB9 medan arvegodset omfattades av stadslagens bestämmelser. Utvecklingen i praxis hade lett fram till detta beslut. Testamentsstadgan 1686 avskaffade emellertid denna rätt och fastslog att adelns hus i städerna omfattades av stadslagen och ingenting annat.1047 Testamentsstadgan gav ingen tydlig upplysning om när landslag respektive stadslag skulle tillämpas på ett testamente. Men praxis i slutet av 1600-talet pekade på att lös egendom, oavsett var den var belägen, skulle höra under den rättsordning under vilken arvlåtaren hörde, medan fast egendom skulle hanteras efter den lag som gällde där egendomen var belägen. Denna princip verkade i slutet av 1600-talet vara viktigare att upprätthålla än de enskilda ståndens privilegier.1048 Om man ville, så kunde man åtminstone i teorin testamentera bort all sin avlingeegendom enligt LLJB9. För landsbygdens del tycks detta ha följts till en början, se till exempel mål 33 Brahe och Grip mot Oxenstierna samt mål 46 Larson mot Erichsdotter. Men stadsrättens bestämmelser satte med tiden även spår i regleringen på landsbygden. Försök gjordes att överföra reglerna i stadslagen till landet och på så sätt förändra tillämpningen av LLJB9. En återkommande diskussion var huruvida LLJB9 egentligen var tillämpligt på testamenten överhuvudtaget. Detta framkom bland annat i 1642 års lagförslag och dess avsnitt om testamenten på landsbygden. Huvudlinjen i principbetänkandet var att den fria dispositionen beträffande avlinge skulle kvarstå. Men reservanterna i frågan, som visserligen ville ge testator ”absolut och frij macht” i avlingegods enligt LLJB9, hävdade också att det var skäligt att arvingar förbehölls rätten att klaga på inofficiösa testamenten, till exempel där en ”som lijtet eller platt 1046 Bergman, Carl Gunnar 1918 s. 85f. 1047 Bestämmelsen angående avlingeegendomen återinfördes dock i och med adelns privilegier 1723 (§ 12) (Nehrman, David 1729 s. 400 och 409). 1048 Holmbäck, Åke 1916 s. 69; Nehrman, David 1729 s. 399. justitia et prudentia, kapitel 5 308
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=