1600-talen skulle söner och döttrar till präster ärva enligt stadslagen oavsett om arvlåtaren var bosatt i stad eller på landet. Även borgerskapets egendom omfattades av stadslagen, oberoende av var egendomen fanns. Ingen av dessa grupper hade vanligtvis några större jordegendomar och därför inte heller något intresse av att hålla egendomarna samlade. Vanligast förekommande i städerna var (inbördes) testamenten till förmån för den andra maken. Om det fanns barn med i bilden begränsades dock testationsfriheten kraftigt och fick endast omfatta en tiondel av testators egendom. Det vanligaste var att testamentet omfattade all egendom oavsett natur, alltså både arvegods och avlinge. Man gjorde ingen åtskillnad mellan de båda egendomsformerna i enlighet med stadslagens bestämmelser. Praxis i Stockholms rådhusrätt under sent 1500-tal visade på att testamenten som inte skiljde på arvegods och avlinge var tämligen vanligt förekommande och dessutom accepterade av domstolarna. År 1595 avgjorde Stockholms rådhusrätt ett mål där Britta Bäärs testamente klandrats av hennes släktingar. De ansåg att Britta hade testamenterat bort arvegods till sin man utan släktingarnas samtycke. Efter makens död hade egendomen dessutom gått i arv till makens brorson som var svarandepart i målet. Släktingarna kunde dock inte presentera några bevis för att egendomen i fråga faktiskt var arvegods. Britta hade själv alltid hävdat att hon aldrig hade fått det aktuella arvegodset, som bland annat utgjordes av arvet efter hennes föräldrar. Hennes bror och syster hade istället tagit arvet utan att ge Britta hennes rättmätiga arvslott. Britta hävdade därför att hennes testamente avsåg annan egendom, vilken utgjordes av avlinge somhon fått av sin första make i ett testamente, och med denna egendom fick hon göra vad hon ville. Flera vittnen hade också i testamentet gått ed på att egendomen i fråga var avlinge och ingenting annat.1039 Då släktingarna inte kunde presentera några bevis som talade för deras sak, valde rådhusrätten att godkänna Brittas testamente och den disposition som hon hade gjort däri med hänvisning till att ”man må göre aff sine aflinge godze huad man will”. I slutet av domen har rådhusrätten bifogat en prydlig lista över vilka lagrum som man har tillämpat i det aktuella fallet: ULKB14, STLÄB19 samt LLJB9 och 17.1040 Under första hälften av 1600-talet började man i 1039 Dom i Stockholms rådhusrätt den 23 augusti 1595 (Stockholms stads tänkeböcker från år 1592 del 1 1592-1595 s. 335ff). 1040 Dom i Stockholms rådhusrätt den 23 augusti 1595 (Stockholms stads tänkeböcker från år 1592 del 1, 1592-1595 s. 336). justitia et prudentia, kapitel 5 306
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=