testamentet i hovrättens rättstillämpning och rättsbildning 305 nan fru Ebba Leijonhuffwudh, som war giord effter LLder uti testamentaio haeredi war gifwit Arff och Arrlinge Godz medh alla Löösören sampt hennes gårdar och Tompter i staden.”1034 De i ståndssamhället ingående grupperna hade olika önskemål beträffande hur de ville fördela sitt arv, allt efter gruppernas olika förutsättningar ochsuum cuique-principen. Detta ledde till att de olika ståndens privilegier fick olika utformning beträffande arvsrätten. Bruket med undantagsbestämmelser med hänvisning till ståndets privilegier och särställning, gillades naturligtvis upp av adeln som också var ute efter speciallösningar för sitt eget vidkommande. Då en betydande del av adeln var jordägande, var gruppen naturligtvis intresserad av regleringar som underlättade sammanhållandet av egendomarna. Som den rättsliga situationen beträffande arvskifte såg ut vid mitten av 1600-talet, delades en adelsmans lösöre (oavsett om det fanns i staden eller på landet) och gods på landet enligt landslag, och fast egendom i städerna enligt stadslag.1035 Om det uppkom tveksamheter om vilken lag som egentligen gällde i det specifika fallet, så skulle man tillämpa den lag som gällde där den fasta egendomen var belägen.1036 Samma innebörd återfanns i regeln omatt adliga testamenten omfattades av landslagen med undantag av adelns fasta egendom i städerna.1037 I ett mål från 1661 fick Carl Mauritz Lewenhaupt problemmed vilken lag som var tillämplig i det aktuella fallet. Tvisten gällde arvet efter hans hustru Dorotea Wrangel, och den egendom som parterna tvistade om var belägen i Livland. Carl Mauritz hävdade därför att egendomen omfattades av livländsk rätt och inte svensk. Hovrätten valde dock att inte ens ta upp frågan om vilken rätt som var tillämplig till diskussion, utan avkunnade målet i enlighet med svensk rätt.1038 Men adeln kämpade alltså för att arv efter adelsman skulle delas efter landslagens bestämmelser oavsett var arvlåtaren var bosatt. Ståndets önskemål var att fritt få testamentera egendom i städerna enligt LLJB9. På så sätt skulle det bli enklare för adeln att hålla egendomarna samlade hos sönerna då deras arvslott var större i landslagen än i stadslagen. Enligt prästerståndets privilegier från 1500- och 1034 Mål 79 Eriksson mot Blix, revisionsakt den 10 april 1674 s. 25 (JRA, RA). 1035 Detta bekräftades av Svea hovrätts praxis, bl.a. genom domarna den 17 juli 1650 och den 21 mars 1663 (Abrahamsson Swerikes rijkes lands-lag s. 59). 1036 Nehrman, David 1729 s. 399. 1037 Abrahamsson Swerikes rijkes lands-lag s. 59. 1038 Mål 49 Taube mot Lewenhaupt, revisionsakt den 18 december 1662 s. 13r och 24r (JRA, RA).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=