justitia et prudentia, kapitel 5 301 få lösören. Testamentet bestreds emellertid av Anders syster Brita, som hävdade att en stor del av den testamenterade egendomen var att betrakta som arvegods från föräldrarna. Detta fick Anders alltså inte testamentera bort. Dessutom skulle hans brorsbarn helt bli utan arv om Bengta ärvde all hans egendom. Häradsrätten fann att testamentet var giltigt till viss del. En tredjedel av arvejorden fick Bengta enligt STLÄB19, men testamentet hade inte någon laga kraft vad gällde den resterande delen av arvejorden enligt LLJB9.1023 Målet gick vidare till lagmansrätten, som i sin dom i juli 1679 kom fram till samma slutsats som häradsrätten. Bengta appellerade då till Svea hovrätt hösten 1679, och efter en segdragen process avkunnades dom i december 1683. Hovrätten konstaterade att enligt STLÄB19 fick Anders fritt testamentera en tredjedel av den egendom som utgjordes av det som han ärvt efter sina föräldrar. Den resterande delen av arvegodsdelen kunde inte Bengta ställa några ägandekrav på. Detta var ingenting man gifte sig till, och det fanns inte heller utrymme i landslagen för att testamentera sådan egendom. I sådant fall var hovrätten tvungen att tumma på regeln om att arvejord inte fick testamenteras bort, och det ville man inte göra. Men vad gällde den andra delen av hemmanet, var den att anse såsom inbördad jord, och hovrätten ansåg att Bengta hade giftorätt i denna del, och att den resterande delen fritt kunde disponeras. Med andra ord var den att likställa med avlinge, och det var helt i sin ordning att testamentera även denna del av egendomen enligt LLJB9. Beträffande lösöret hade Bengta giftorätt i detta med en tredjedel, allt enligt LLGB5, och resterande del av lösöret hade Anders också rätt att fritt testamentera bort. Slutresultatet blev att Anders syster inte kunde göra anspråk på så stor del av egendomen.1024 Under 1600-talet var lösöre egentligen utan någon större ekonomisk betydelse, i alla fall på landsbygden, och omfattades därför av fri testationsrätt. En i sammanhanget närliggande fråga var hur man rättsligt skulle hantera ärvda lösören. Grundinställningen hos Svea hovrätt var att sådana fick fritt testamenteras och räknades som avlinge. Hovrätten var av åsikten att det var svårt att göra åtskillnad mellan ärvda och förvärvade lösören, och därför valde man att betrakta båda ägandeformerna såsom av1023 Mål 153 Andersson mot Andersdotter, LC130:1 nr 12 (SHA, RA). 1024 Mål 153 Andersson mot Andersdotter, LC130:1 nr 12 (SHA, RA). Hovrättsdom den 8 december 1683 (SHA, RA).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=