RB 70

justitia et prudentia, kapitel 1 29 Den vuxne mannen mitt i livet tittade rakt fram mot betraktaren för att visa på nuet, medan den gamle mannen blickade tillbaka mot det förgångna. Tanken var att nuet skulle lära sig av det förgångna inför vad som skulle komma i framtiden. En klok man var alltså en man som inte handlade impulsivt utan använde sina erfarenheter från det förflutna i nuet, och på så sätt blev förutseende inför framtiden. Målningen har en latinsk inskription som i översättning lyder: ”Från det förgångna skall mannen i nuet handla klokt så att han inte riskerar framtiden.”23 Även om man på 1600-talet levde i en osäker tillvaro, så var det i alla fall säkert att döden väntade i slutet av ens tid på jorden: ”ett är nödvändigt, och dess namn är Död”.24 Majoriteten av de testamenten som nedtecknades under 1600-talet hade en religiös inledning där betraktelser över dödens visshet men stundens ovisshet (mors certa, hora incerta) var vanligt förekommande (se nedan avsnitt 5.2.3). Och naturligtvis, det kunde ju inte finnas ett giltigt testamente om inte testator hade avlidit. Stöd för detta påstående hämtades återigen från Bibeln: ”Ty testamentet blifwer gilt genomdöden[min kurs.]: annars hafwer thet ännu ingen macht, så länge han lefwer, som testamentet giorde” (Heb. 9:16-17). Ända fram till dödsögonblicket var det testator som innehade äganderätten till sin egendom, och det stod det honom eller henne fritt att in i det sista återkalla eller ändra testamentet.25 Döden och förgängligheten var ständigt närvarande för 1600-talsmänniskan. Till slut skulle allt och alla naturenligt upplösas och försvinna. Vid tidens ände återstod endast tomhet. En central och i testamentsurkunderna återkommande bibeltext i detta sammanhang var Pred. 1:1: ”Alt är fåfängeligheet, sadde Predicaren, Alt är icke annat än fåfengeligheet.” Variationer på samma bibeltext återfanns i flera av de undersökta testamentena.26 Begreppentidochdödgenomsyrade inte bara testamentsrätten utan 23 På latin lyder inskriptionenEx praeterito praesens prudenter agit ni futur actione deturpet (Panofsky, Erwin 1982 s. 148f och 152f). 24 Citatet efter Andreas Gryphius (1616-1664), tysk poet som även var verksam som juridisk rådgivare (Memento mori. Ur det svenska 1600-talets vanitasdikt s. 63). 25 Pufendorf, Samuel 1672 s. 613. 26 Se t.ex. inledningen till Ebba Leijonhufvuds testamente från 1648: ”Prädikare book 1:sta Capitel må säija: Alt ähr fåfängheligheet, Aldt ähr icke annat ähn fåfängelighhet […] theet war alt fåfängheligheet och Jemmer” (mål 33 Brahe och Grip mot Oxenstierna, Ebba Leijonhufvuds testamente från 1648, bilaga till tripliken, revisionsakt den 4 juni 1658 (JRA, RA)).

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=