testamentet i hovrättens rättstillämpning och rättsbildning 285 även Georg Stiernhielm. Målet föredrogs av revisionssekreteraren Johan Stiernhöök.957 Testamentet lästes upp så att rådsledamöterna skulle kunna bilda sig en uppfattning om dess överensstämmelse med lagen. En av knäckfrågorna i fallet rörde alltså frågan om testamentsvittnen, ochULKB14 kom upp till diskussion. Stiernhielm hävdade att det var endast vid testamenterande av arvejord som lagen krävde ett bevittnat testamente: ”med aflinge må en göra hvad man vill uthan någre sollenniteter.”958 Stiernhielm betonade att bestämmelsen i ULKB14 allmänt ansågs vara obsolet. Han fick medhåll av Loccenius, som ansåg att så länge det gällde avlingegods behövde inte testamentet styrkas av vittnen för att bli giltigt. Det räckte med att testator själv undertecknat detsamma för när ”testatoris voluntas [...] är certa, så behöfves inge vitnen”.959 Även drottningen gick på denna linje och underkände kärandesidans alla argument.960 En annan ståndpunkt intogs av riksrådet Bengt Skytte, som ansåg att det alltid krävdes testamentsvitten, oavsett om testamentet gällde arvejord eller avlinge. Den av Skytte förespråkade tolkningen vann dock inget större gehör i rådet. Drottningen avvisade tämligen bryskt hans argumentation och betonade dispositionsfriheten beträffande avlingeegendom. Kristina var av åsikten att Brita Bielke fick göra vad hon ville med sitt avlinge, till och med kasta det i sjön omdetta var hennes önskan.961 Till slut biföll rådet Stiernhielms linje, vilken var densamma som Svea hovrätts. Då Brita haft makt att disponera över sitt avlinge och hennes vilja vore notoria enligt motpartens medgivande, godkändes testamentet även om det i praxis var brukligt med två vittnen. Stiernhielm ansåg att om det ställdes alltför hårda krav på att testamentens bevittning, så skulle det leda till stora praktiska problemmed ”undersleff [ung. förskingring] och trätor” som följd.962 Målet mellan Bielke och Oxenstierna blev under 1600-talet ett ofta använt prejudikat för uppfattningen att ett testamente som omfattade av957 Svenska riksrådets protokoll, del XII s. 382; Almquist, Jan Eric 1946b s. 118f. Enligt rådsprotokollen är detta det enda kända fallet där Loccenius deltog i revisionens arbete, i alla fall under drottning Kristinas regeringstid. 958 Svenska riksrådets protokoll, del XII s. 384. 959 Svenska riksrådets protokoll, del XII s. 385. Jfr Loccenius, Johannes 1648 s. 199, där Loccenius själv hänvisade till det aktuella fallet. 960 Svenska riksrådets protokoll, del XII s. 384. 961 Svenska riksrådets protokoll, del XII s. 384. 962 Svenska riksrådets protokoll, del XII s. 384.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=