hittades en annan och senare version av testamentet som Henrik Hoghusen själv hade nedtecknat, samtidigt som det konstaterades att det renskrivna testamentet hade en för sin tid avvikande utformning, vilket skulle kunna tyda på oegentligheter. Frågan var nu om det renskrivna testamentet ändå skulle anses vara giltigt. Käranden åberopade testamentsstadgan och underströk att bevittningen var ett nödvändigt kriterium, men hovrätten ansåg i sin dom att så inte var fallet. Både testamentets upprättande och målets anhängiggörande vid hovrätten hade ägt rum före stadgans tillkomst. Alltså var inte 1686 års bestämmelser tillämpliga i det här fallet, ansåg hovrätten. Då det inte heller förelåg några tvivel om testators egen underskift i den första versionen, godkände hovrätten det testamentet. Det faktum att testator inte heller hade gjort några ändringar i testamentet trots att fyra år förflutit mellan dess nedtecknande och hans frånfälle samt hans omsorg om hustruns änkestånd (vilket kom till uttryck i dokumenten) vägde också in i hovrättens bedömning.939 Referenten Jonas Hassel var av åsikten att ett av Johan Hoghusens syften med rättegången var att smutskasta sin svägerska: ”[Johan Hoghusen] intet annat intenderar, än att belasta och beskylla henne för een stygg och mycket oanständigh gerning, Nambl:n medh List och Leda practiquer, slå under sigh sin Sahl. Mans qwarlåtenskap [med hjälp av det renskrivna testamentet]”. Men något ont uppsåt från svarandens sida kunde aldrig bevisas, och hon friades från alla misstankar, bland annat med hänvisning till punkt 35 i Domarreglerna.940 En annan fråga i sammanhanget var huruvida kvinnor formellt sett kunde vara vittnen. Under medeltiden ansågs inte kvinnor ha någon habilitet som vittnen, men under 1500-talets gång tycks detta synsätt alltmer ha trängts undan. Domstolarnas praxis under 1600-talet visade istället tecken på att de tämligen självständigt prövade om ett vittne skulle anses som tillförlitligt eller inte, oberoende av kön. Historikerna Arne Jarrick och Johan Söderberg har i sin forskning om den dömande verksamheten vid kämnärsrätterna i Stockholm under 1680-talet inte funnit några tecken som tydde på att kvinnor inte fick vittna. Dessutom företrädde en 939 Hovrättsdom den 12 februari 1687 (SHA, RA). 940 Mål 161 Hoghusen mot Hoghusen, revisionsakt den 14 september 1687, referentens votum (JRA, RA). Punkt 35 i Domarreglerna har följande lydelse i nutida språkbruk: ”All dom skall befästas med uppenbara skäl och bevis, ty domaren skall intet döma utan efter skäl och bevis. Där åklagaren intet kan bevisa, där är svaranden fri, ty åklagaren bör hava med sitt klagomål skäl och bevis.” justitia et prudentia, kapitel 5 280
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=