testamentet i hovrättens rättstillämpning och rättsbildning 279 praxis.934 Samma åsikt hade redan tidigare framförts i mål 60 Horn mot Sparre.935 I sitt betänkande om testamentsrätten 1685 följde Svea hovrätt rådande praxis och ansåg att två eller tre vittnen var tillräckligt, om vittnen fanns att tillgå i det aktuella fallet. Förutom praxis grundade hovrätten sitt ställningstagande på en analogi till bevittning av fastighetsköp.936 Problemet fick till slut sin lösning i en egen reglering i 1686 års testamentsstadga, som i punkt nio fastslog att ”twenne eller trenne trowärdige och oemotsäijelige Wittnen, särdeles uti mundtelige Testamenten” var tillräckligt.937 Vittnesbestämmelserna gällde egentligen bara muntliga testamenten. Skriftliga testamenten där det inte rådde några tvivel som testators hand- och underskrift, skulle som huvudregel godkännas även om de inte var bevittnade.938 Testamentsstadgan innehöll alltså inga egentliga nyheter vad gällde vittnesfrågor utan tidigare praxis lagfästes. Sannolikt skulle stadgandet inte tolkas som en bindande formföreskrift utan mer som en påminnelse om att det vid en eventuell tvist var viktigt att kunna bevisa urkundens riktighet genom hänvisning till vittnen. Hovrättens förhållningssätt i vittnesfrågor förändrades inte heller efter stadgans tillkomst, vilket var ännu en indikation på att stadgan var ett fastställande av tidigare praxis snarare än ny lagstiftning. I mål 161 Hoghusen mot Hoghusen, som avgjordes året efter testamentstadgans tillkomst, aktualiserades återigen frågor om bevittning. Käranden, testator Henrik Hoghusens bror Johan, hade synpunkter på ett inbördes testamente som makarna Hoghusen upprättat 1680. Båda makarna hade egenhändigt undertecknat ett koncept, som hustrun senare hade skrivit rent och skickat ut för bevittnande. De utpekade vittnena ville emellertid inte kännas vid testamentet: de hade varken sett testator underteckna detsamma eller hört honom uttrycka sin yttersta vilja. Dessutom 934 Mål 89 Ribbing mot Falkenberg, revisionsakt den 21 maj 1674 referentens votum p. 8 (JRA, RA). 935 Mål 60 Horn mot Sparre, revisionsakt den 30 maj 1663 s. 20v (JRA, RA). 936 RA:s ämnessamling, Juridica V, Allehanda juridica, vol. 19 1685 hovrätternas betänkande angående testamentsrätten, 1. Svea hovrätt den 21 december 1685 s. 43. 937 1686 års testamentsstadga p. 9 (Schmedeman s. 994). 938 1686 års testamentsstadga p. 9 (Schmedeman s. 994). Paragrafen fastslog att det i alla testamenten bör säkerställas att det upptar testators sista och rätta vilja (ang. testamentets innehåll), att testator varit vid fullt förstånd/sunt förnuft vid utfärdandet och att testator inte utfärdat testamentet under tvång, förledande, lockelse eller liknande omständigheter. Om det inte var helt säkert att dessa tre premisser var uppfyllda, skulle testamentet underkännas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=