Ett annat vanligt förekommande praktiskt problem var just frågan om hur många vittnen som egentligen krävdes för att ett testamente skulle anses vara giltigt. Skulle det räcka med att testator själv – frivilligt och egenhändigt – nedtecknade sin yttersta vilja, särskilt om testators vilja var allmänt känd? Eller krävdes det därutöver att testamentet skulle bevittnas, och i så fall av hur många vittnen? Den romerska rätten föreskrev fem till sju vittnen, medan den kanoniska rätten nöjde sig med två till tre vittnen.929 Den kanoniskrättsliga regeln grundades dels på ett uttalande av påven Alexander III på 1160-talet, dels på stadganden i Bibeln.930 Bruket med två till tre vittnen fick tämligen snabb spridning i flera europeiska länder under de följande århundradena. Som exempel på länder som tog in den kanoniskrättsliga vittnesbestämmelsen i de världsliga lagarna kan nämnas Frankrike, Nederländerna och Belgien.931 För svenskt vidkommande krävde däremot den medeltida rätten så många som tolv vittnen. Den aktuella vittnesbestämmelsen återfanns i ULKB14, som egentligen behandlade formella krav för muntliga gåvor. Men i brist på andra lagrum användes det ofta till tolkningar beträffande testamentsvittnen.932 Redan på 1640-talet blev ett revisionsmål – mål 13 Bielke mot Oxenstierna – vägledande för hur domstolarna i sin rättspraxis skulle bedöma frågor kring testamentsvittnen (se nedan). Hovrätten angrep problematiken genom att göra analoga tolkningar av andra lagrum i de medeltida landskapslagarna och se till sin egen praxis, och drog därefter slutsatsen att två till tre vittnen var tillräckligt när det gällde att bevittna testamente. Detta krav skulle omfatta både muntliga och skriftliga testamenten.933 Referenten i mål 89 Ribbing mot Falkenberg uttryckte till exempel med bestämdhet att ULKB14 ”för lång tidh sedan gångit in desuetudinem[blivit föråldrad] och i dess ställe stadgas twänneWittnen”. Vidare konstaterades att två vittnen var helt i enlighet med såväl gemeines Recht som hovrättens 929 Reid, Wall och Zimmermann 2011 s. 445. 930 Coing, Helmut 1985 s. 568 och 571. Det bibelrum som åberopades var Matteus 18:16: ”Men hörer han tig icke, så tag ännu med tig en eller twå; på thet all sak skal bestå wid twäggia eller treggia witnes mun.” 931 Coing, Helmut 1985 s. 571f; Jansen, Nils 2011 s. 32. 932 Johan Stiernhööks förslag till ärvdabalk, första delen, första kapitlet (Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666-1686s. 32). 933 RA:s ämnessamling, Juridica V, Allehanda juridica, vol. 19 1685 hovrätternas betänkande angående testamentsrätten, 1. Svea hovrätt den 21 december 1685 s. 42f. justitia et prudentia, kapitel 5 278
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=