(denna del utgjordes av lösöre och penningar) och den resterande tredjedelen samt några smycken skulle tillfalla hennes systrar. Några timmar efter nedtecknandet ångrade sig emellertid Anna Margareta, och strax före sin död uttalade hon för Claes styvmor att hon ville att hennes systrar skulle nöja sig med de utlovade smyckena. Hon ansåg att hennes make hade fått för liten del av hennes egendom.914 Detta önskemål nedtecknades emellertid aldrig i testamentsurkunden. Det fanns andra faktorer, förutom det faktum att testamentstillägget inte nedtecknades, som gjorde målet komplicerat. Referenten Gotthard Strijk liknade det vid en nodus Gordius (gordisk knut): överklagandet av testamentet gjordes först fyra år efter Anna Margaretas död, hennes make Claes hade under tiden avlidit, systrarna hade oavsett testamentet arvsrätt efter sin syster genom bakarv enligt LLÄB16, arvsskiftet efter Claes hade redan ägt rum och egendomen var redan fördelad bland hans släktingar.915 Överklagandet hade visserligen inte skett inomrätt tid, men då systrarna hade arvsrätt enligt lagen beslutade hovrätten ända att ta upp fallet till behandling. Rätten konstaterade att det skriftliga testamentet trots allt skulle gälla. Det muntliga tilllägget tog rätten ingen hänsyn till, även om det i praktiken utgjorde Anna Margaretas sista vilja. Istället beslutades att Claes arvingar skulle upprätta ett inventarium över all egendom, även om detta riskerade att ge upphov till ”mångfaldiga trätor”, och därefter skulle egendomen fördelas på nytt och systrarna skulle få ut sin tredjedel av arvet.916 I de flesta fall gjorde alltså hovrätten sitt yttersta för att utröna och respektera testators sista vilja. Denna inställning präglades troligen av naturrättsliga tankegångar och den avtalsrättsliga grundsatsen att avtal skulle hållas. En annan förklaring låg möjligen i tidens religiösa uppfattning. Stadganden ur Bibeln användes ofta av hovrätten för att understryka att man skulle göra sitt bästa för att fullgöra och respektera testators yttersta vilja. Hänvisningar till Gal. 3:15 för att legitimera att löftet stod över lagen var som ovan nämnts vanligt förekommande och användes som rättskälla av hovrätten. Men om en formulering i testamentet var så otydlig att den inte kunde tolkas av rätten och testators vilja därigenom framstod som 914 Mål 117 De la Gardie mot Bielke, LC 127:4 nr 2, exceptionen, Christina Brahes vittnesmål den 21 maj 1672 (SHA, RA). 915 CR den 27 november 1678 s. 330 (SHA, RA). 916 CR den 27 november 1678 s. 330ff (SHA, RA); Hovrättsdom den 16 december 1678 (SHA, RA). justitia et prudentia, kapitel 5 274
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=