testamentet i hovrättens rättstillämpning och rättsbildning 271 nat ware den som sigh her emoth sätter och detta täncker att förhindra.”900 Även om respekten för den sista viljan inte alltid uttalades explicit, fanns det en obenägenhet hos hovrätten att ändra villkoren i ett upprättat testamente. Enligt romersk rätt fick en arvinge inte obefogat klandra en avlidens persons sista vilja, och ett liknande synsätt fanns också hos de svenska 1600-talsjuristerna: det låg i sig något auktoritativt i testators sista önskemål. Hans eller hennes vilja skulle respekteras och följas så långt sommöjligt, så länge det inte stred emot gällande rätt.901 Tolkningen av ett testamente skulle ske i nära överensstämmelse med ordalydelsen i testamentsurkunden: ”om ordens lydelse icke är oklar, skall man ej efterforska avsikten.”902 Även i Bibeln hittade juristerna argument för att testators vilja skulle respekteras. Det som testator hade utlovat, det skulle också hållas och respekteras. Claes Rålamb hänvisade till exempel till Första Mosebok 50:5, Andra Mosebok 13:19 och Gal. 3:15 när han beskrev denna problematik i Observationes.903 Om testamentet var korrekt upprättat och tydligt formulerat, kunde arvingarna egentligen inte framföra några invändningar beträffande innehållet.904 Detta framkom bland annat i rådet 1670 då Johan Gyllenstierna beträffande ett revisionsmål från Dorpat ansåg att ”det vore ett samvetsverk att bryta en ärlig mans testamente”, och Per Brahe tillade att ”inte vill jag görat, fast jag skulle gå i skjortan”.905 I mål 71 Bååt mot Ribbing 1667 ansåg hovrätten att testators önskemål skulle gälla trots att testamentet inte helt uppfyllde alla formella krav. Tvisten gällde ett testamente efter Carl Carlsson Gyllenhielm och hans hustru Christina Ribbing. En del av tillgångarna skulle gå till stipendier till ungdomar ur den Ribbingska släkten som ville studera vid Uppsala universitet. Vissa av Christina Ribbings släktingar hävdade att testamentet var 900 Mål 134 Sack mot Wernstedt, revisionsakt den 11 juli 1682 s. 26v (JRA, RA). 901 Arvingar kunde få böta om de klandrade testamenten utan någon egentlig grund. År 1654 utdömdes t.ex. böter i ett fall där käranden ansågs ha förolämpat ”svärfaderns döda mull” (Bergman, Carl Gunnar 1918, s. 80). 902 Digesta 32.25.1 (Digesta vol. 3 s. 76). 903 Rålamb, Claes 1679 s. 296. Alla de uppräknade bibeltexterna betonade på olika vis löftets helgd. Ett avlagt löfte, som ofta liknades vid en ed, skulle respekteras: ”Min fader hafwer tagit en ed af mig […]” (Första Mosebok 50:5), ”[T]y han hade taget en ed af Israels barnom” (Andra Mosebok 13:19) samt ”Käre bröder, jagh wil tala effter menniskiosätt: Man förachtar ju icke enne menniskios testamente, tå thet gillat är; Man lägger icke heller någhot ther til” (Gal. 3:15, se ovan avsnitt 4.1). 904 Rålamb, Claes 1679 s. 317. 905 Bergman, Carl Gunnar 1918 s. 80.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=