RB 70

justitia et prudentia, kapitel 5 269 Arffzrätt till Rijket förwärkat.”891 En bestämmelse med samma innebörd återfanns även i Gustav II Adolfs stadga från riksdagen i Örebro 1617. I den tionde paragrafen gjordes det klart att en person, oavsett ståndstillhörighet, som övergav den lutherska tron förlorade all arvsrätt och alla sina rättigheter i Sverige. Personen i fråga var att betrakta som ”en dödh”.892 Emellanåt uppkom situationer där någon konverterat till katolicismen och därigenom gått miste om rätten till allt arv. Först om personen i fråga avsade sig den ”wilfarande falska Religionen”, återfick han både rätten att testamentera och rätten till arv. Detta kom bland annat till uttryck i ett mål från hovrätten i Dorpat. År 1695 skickade hovrätten en skrivelse till Kungl. Maj:t med en förfrågan om hur man skulle döma i en arvstvist där den avlidne hade konverterat till katolicismen. Den döde hade genom tidigare arv fått del i ett gods, och frågan var nu om hans arvingar hade rätt att träda i den ursprungliga arvtagarens ställe och överta arvet. Kungl. Maj:t bekräftade att arvingarna hade rätt att göra detta.893 En make eller maka som avsiktligt eller oavsiktligt dödat den andre maken och till följd av detta var landsflyktig, fick inte upprätta ett testamente så länge han eller hon var fredlös.894 Men en person som tagits till fånga av fienden eller som hade dömts till döden behöll däremot sin testationsrätt.895 Frågan om en dödsdömds rätt att ärva och testamentera aktualiserades i mål 63 Hamilton mot Skytte. Gustav Adolf Skytte hade 1663 tillfångatagits och dömts till döden. Han hade bedrivit sjöröveri på Östersjön och bland annat mördat besättningen på ett holländskt handelsfartyg. Svea hovrätt ansåg att Gustav Adolf trots sitt svåra brott hade rätt att upp891 Norrköpings arvförening den 22 mars 1604 (Stiernman s. 561ff, citatet s. 575). 892 Stadgans tionde paragraf lyder i sin helhet: ”Til thet Tijonde. Hwar och någhon här til, eller efter thenne Dagh, han ware af Hwad stånd han wil, faller ifrån wår rätte Christelighe too och Evangelii Lära, som nu genom Gudz nådhe lyser i wårt käre Fädernesland, til then Papistiske Lära, han skal aldrigh hafwa hwarken Boning eller heemwist, ey heller niuta något arf, rätt eller rätigheet innan Sweriges Gränsser. Utan achtas och hollas uthi all arf och annan rättigheet lijka widh en dödh, och ware Biltugh öfwer alt Swerige. Men kommer och någon in i Rijket, som hemligen söker att bedraga och förfara Ungdomen med falsk Jesuwitisk och Papistisk Lära, han skal såsom en Uprors och Twedrächts stiftare, tilbörligen straffat warda” (Schmedeman s. 170)). 893 KBr till Dorpats hovrätt den 28 mars 1695 (Schmedeman s. 1403). 894 Se kapitel 33 i edsörebalken i Magnus Erikssons landslag ((Holmbäck, Åke – Wessén, Elias 1962 s. 196). Användningen av fredlöshetsstraffet minskade i omfattning redan under 1600-talet, och med ett par undantag så var det avskaffat i 1734 års lag (Inger, Göran 2011 s. 71). 895 Abrahamsson Swerikes rijkes lands-lag s. 366f.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=