testamentet i hovrättens rättstillämpning och rättsbildning 267 som hade rätt att upprätta ett testamente. I vissa länder tilläts till exempel inte kvinnliga testatorer, medan de var helt accepterade i andra rättsordningar, såsom exempelvis den svenska. Den bild som framträder av testamentsrätten är alltså både sammansatt, komplicerad och ibland svår att överblicka.888 Utmärkande för Svea hovrätts rättsbildning beträffande testamenten var att man så långt som möjligt ville att testators yttersta och fria vilja skulle komma till uttryck. Enligt hovrätten kunde denna vilja uttryckas både skriftligt eller muntligt. Omfånget av de nedtecknade testamentsurkunderna i de undersökta målen varierade: mest förekommande var en till två handskrivna sidor, men det fanns testamenten som omfattade närmare sjuttio sidor.889 Enligt hovrättens synsätt skulle testamentet helst (men inte nödvändigtvis) vara bevittnat av två eller tre personer, testator skulle ha varit vid sina sinnens fulla bruk när nedtecknandet ägde rum och handlingen skulle ha skett av fri vilja, alla tvångsmässiga inslag upphävde testamentets giltighet. När det förelåg risk för krig eller i pesttider kunde domstolarna tumma något på vittneskraven och andra formella krav. Men grundtanken var att samma formkrav skulle gälla för alla, oavsett ståndstillhörighet och samhällsställning. I mål 60 Horn mot Sparre uppkom frågan om adliga testamenten skulle omfattas av hårdare formkrav än andra stånds testamenten. Ombudet Petrus Andersson Häll argumenterade dock för att ”lagen är gemen och almen, lijka så för högom som lågom, och ingenexceptio personarum in jure böhr skee”. Några särskilda formkrav för vissa grupper infördes inte heller under den undersökta perioden.890 Den som konverterade och gjorde ”affall ifrån den rätta Religionen”, hade inte längre rätt att upprätta ett testamente och förlorade även sin arvsrätt i Sverige och dess underliggande territorier. Personen i fråga fick inte heller ta emot egendom som testamenterats till honom eller henne. Regeln var en analogi till den arvförening som hade antagits vid riksdagen i Norrköping i mars 1604, där Karl IX erkändes som kung. Riksdagen beslutade i arvföreningen att tronföljaren måste bekänna sig till den lutherska tron, och om han frångick denna förlorade han arvsrätten till tronen: ”then som falla ifrån Gudz klara och saliggörande ord, han skal hafwe sin 888 Jansen, Nils 2011 s. 32f. 889 Mål 33 Brahe och Grip mot Oxenstierna, revisionsakt den 4 juni 1658, Ebba Leijonhufvuds testamente den 24 juni 1648 repliken bilaga fem (JRA, RA). 890 Mål 60 Horn mot Sparre, revisionsakt den 30 maj 1663 s. 19r (JRA, RA).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=