testamentet i hovrättens rättstillämpning och rättsbildning 263 En liknande rättslig uppfattning återfanns i Sverige även efter reformationen. Juristprofessorn Benedictus Olai Crusius diskuterade frågan om oäkta barn i sin lagkommentar från 1630. Crusius hävdade, i enlighet med den kanoniska rätten, att det fanns en skillnad mellan frillobarn och horbarn; de förra, men inte de senare, hade arvsrätt.871 Men redan samma årtionde blev rättsläget för de utomäktenskapliga barnen sämre. I privilegierna för Stockholms stad 1636 fråntogs de oäkta barnen all arvsrätt: ”[d]e Personer, som bastarder, och af en oächta säng födde äro, dem kan ingen arfwedehl tillåten warda.”872 Den lutherska ortodoxin såg inte med blida ögon vare sig på utomäktenskapliga förbindelser eller på resultatet av desamma. Barnen skulle straffas för föräldrarnas synder och förseelser, ett påstående som både jurister och teologer ansåg sig hitta belägg för i Bibeln.873 Samma bestämmelse upprepades i 1734 års lag: endast barn som avlats inom ett kyrkligt och laga äktenskap var tveklöst att betrakta som ett äkta barn och därmed garanterad full arvsrätt.874 Det fanns dock vissa ledamöter av lagkommissionen som ansåg att frillobarn skulle ha, om inte hel så i alla fall halv, arvsrätt jämfört med äkta barn. Erik Lovisin ansåg till exempel att det var orimligt att ett oäkta och oskyldigt barn inte skulle få ärva sin fader när den felande föräldern hade arvsrätt efter barnet.875 Men bestämmelsen blev alltså kvar oförändrad, och den motiverades med att man ville skydda de utpekade fädernas egendom: ”lättfärdiga” kvinnor skulle annars kunna utnyttja lägersmål för att komma åt mannens egendom. 871 Vår äldsta kommentar till landslagens. 39. 872 § 35 i privilegierna för Stockholms stad 1636 (Schmedeman s. 229). 873 Witte, John 2006 s. 400ff. Den kristna doktrinen avseende utomäktenskapliga barn grundade sig bl.a. på berättelserna i Första Mosebok om Ismael, Abrahams förstfödde son som han hade med sin bihustru Hagar. Ismael fördrevs då Abrahams andra hustru Sara inte ville att han skulle ärva tillsammans med hennes son Isak. Några av de bibeltexter som teologerna hänvisade till var Andra Mosebok 20:5: ”Bed icke til them, och tiena them icke: ty iag Herren tin Gud, är en stark hämnare, then som söker fädernas missgierning, in på barnen, alt in til tredie och fierde led, the sommig hata” samt Fjärde Mosebok 14:18: ”Herren är långmodig, och af stora barmhertighet, och förlåter missgjerning och öfwerträdelse, och låter ingen wara ostraffad, utan söker fädernas missgjerningar öfwer barnen, in til tredje och fjerde led”. 874 1734 års lagÄB8:7. De oäkta barnen var dock berättigade till visst underhåll enligt ett kungligt brev från 1697 (KBr till Svea hovrätt den 9 februari 1697 (Schmedeman s. 1482f)). 875 Lagkommissionens protokoll den 14 mars 1690 (Förarbetena till Sveriges rikes lag 16861736bd 1 s. 196f).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=