äktenskapliga barn sombenämndes horbarn. Frillobarn var visserligen inte avlade inom äktenskapet, men hade en sådan mor som fadern mycket väl hade kunnat ingå äktenskap med. Mannen hade kanske till exempel varit sammanboende med kvinnan under en längre tid, och barnens mor ansågs dessutom som en ärbar kvinna i omgivningens ögon. Horbarnen var däremot oförbätterliga ur arvsrättslig synvinkel. De var resultatet av en mer tillfällig förbindelse och tillkomna efter en ”förbudin och fördömeligh sammanblandelse”.866 Frillobarnen hade alltså en viss arvsrätt efter sina föräldrar, även om de ärvde betydligt mindre än äkta barn, medan horbarn inte ärvde någonting alls.867 I takt med att kyrkan fick en allt starkare ställning förändrades synen på de oäkta barnen. Kyrkans krav på oupplösliga, monogama och kontrollerade äktenskap fick under medeltiden en avgörande roll när det gällde att avgöra barnens rättsliga ställning. Landslagens kategorisering av äkta och oäkta barn stod i överensstämmelse med den kanoniska rättens syn på barn födda utom äktenskapet.868 Den kanoniska rätten delade in de oäkta barnen i tre kategorier där en del barn var att betrakta som ”potentiellt” legitima avkommor.869 De tre kategorierna bestod av naturliga barn (barn till förlovade som hade haft föräktenskapligt sex eller till par som levde i konkubinat), icke-naturliga barn (barn till föräldrar vars äktenskap senare fick upplösas av olika skäl) samt avsiktligt icke-naturliga barn (barn som var resultatet av incest eller äktenskapsbrott). Det var barn i den första, och i vissa fall den andra, kategorin som hade möjlighet att bli legitima, till exempel om deras föräldrar i ett senare skede gifte sig. Då ”uppgraderades” barnet till en legitim avkomma. Det som var avgörande för synen på barnets status var de inblandade parternas avsikter eller om de hade handlat i god tro. Den sistnämnda kategorin betraktades dock under alla omständigheter såsom oäkta barn och var bortom räddning.870 866 Vår äldsta kommentar till landslagens. 39. 867 MELLÄB17 och 18 (Holmbäck, Åke – Wessén, Elias 1962 s 63). Bestämmelserna motsvaras av ÄB 19 och 20 i Kristoffers landslag. 868 Den kanoniska rätten räknade oäkta barn till kategorin personae miserabiles, vilken även omfattade änkor, fattiga och föräldralösa. Detta var grupper som kyrkan särskilt skulle ta hand om och sörja för (Helmholz, Richard H. 1996 s. 116ff och 2007 s. 42ff; Witte, John 2006 s. 405). 869 Korpiola, Mia 2009 s. 229-256. 870 Witte, John 2006 s. 406f. justitia et prudentia, kapitel 5 262
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=