Svea hovrätt beträffande testamentets giltighet knappt en vecka efter moderns begravning.856 Under rättegången uppehöll sig rättens ledamöter kring frågor beträffande gränserna för testationsfriheten enligt landslagens regler samt den ”onaturlige exhaeridation” som barnen ansågs sig ha blivit utsatta för. Huvudfrågan under hovrättsförhandlingarna var huruvida testamentsdispositionen var giltig eller inte. Som argument för rätten att testamentera bort egendomen angav Lars att egendomen för det första utgjordes av avlinge och lösöre, och det var därför helt i sin ordning att fritt testamentera bort den enligt LL9JB. För det andra skulle testamentet betraktas som ”absolute”, det var gjort utan några villkor och förändringar. Eva hade dessutom förklarat sig missnöjd med sitt tidigare testamente, och därför upprättat ett nytt strax före sin död. Evas barn hävdade å andra sidan att testamentet var att betrakta såsominofficiosum.857 När målet refererades i hovrätten i maj 1677 konstaterade referenten att Eva Ekehielm ”elliest war enproba mater [god mor]”, och frågan var om hon uppsåtligen ville göra sina barn arvlösa. Det kunde inte presumeras att detta var hennes avsikt.858 Hovrätten kom till slut fram till att egendomen skulle delas efter lag, vilket med andra ord innebar att testamentet ogillades. Assessorn Lars Mörling, som senare blev revisionssekreterare och ledamot av stora lagkommissionen, ansåg att testamentsdispositionen visserligen var laglig enligt gällande bestämmelser i landslagen, men att testamentet var desto mer tveksamt på ett rent moraliskt plan. Rätten att testamentera avlinge skulle ske ”cum distinctione”. Enligt Mörling strävade nämligen alla lagar efter ”omsorg om sine egne, därest de eij förtijänt exheredatio på grund aff rättwis hämnd”.859 Barn fick inte helt uteslutas från arvet – utan att det fanns skäl till det – då barnen var att anse som naturliga arvingar. Detta påstående grundades bland annat på hänvisningar till Digesta, och testamentet borde skäligen rättas efter bestämmelserna i STLÄB19 så att barnen fick ut sin rättmätiga del av arvet.860 855 Utgången av duellen var att ”båda fingo skråmor men utan vidare menlig påföljd” (Elgenstierna, Gustaf 1926 s. 553). 856 Elgenstierna, Gustaf 1926 s. 553. 857 Mål 114 Cronströmmot Eldstierna, revisionsakt (oresolverad) den 7 november 1677 s. 30 (JRA, RA). 858 Mål 114 Cronströmmot Eldstierna, revisionsakt (oresolverad) den 7 november 1677 s. 43 (JRA, RA). 859 Mål 114 Cronström mot Eldstierna, revisionsakt (oresolverad) den 7 november 1677 (JRA, RA). 860 Hovrättsdom den 26 maj 1677 (SHA, RA). justitia et prudentia, kapitel 5 260
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=