Otillbörliga eller inofficiösa testamenten var testamenten där de närmaste arvingarna hade blivit förbigångna och inte fått ut sin rättmätiga laglott. Den romerskrättsliga termen på sådana testamentariska förordnanden var testamentum inofficiosum, och var hämtad frånDigesta. Termen innebar att testamentet var korrekt upprättat, men testator hade inte tagit hänsyn till familjen och familjekänslan. Denna typ av testamenten uppfyllde visserligen alla lagliga formkrav, men själva testamentsdispositionen var inte sådan som en god och hederlig testator skulle ha gjort.850 De ansågs därför vara oskäliga och hjärtlösa (jämför med synen på billighet och skälighet (aequitas) avsnitt 5.3.3). Närstående fick nämligen inte utelämnas hur som helst vid upprättandet av ett testamente. Särskilt viktigt var det att föräldrar inte behandlade sina barn orättvist vid fördelningen av arvet. Termen överfördes till de svenska hovrätterna under 1600-talet, där den fick en mer utvidgad tolkning. De svenska 1600-talsjuristerna tycks snarare ha grundat sina beslut på en naturrättslig argumentation än en romerskrättslig. Ett testamente betraktades som inofficiöst så snart en rättmätig arvinge hade blivit förbigången, oavsett på vilket sätt det hade skett. Överklagande av ett sådant otillbörligt testamente kallades querelam inofficiosum testamentum. Det fick bara göras om det fanns klara skäl till det och enbart av personer som var rättmätiga arvingar vilka hade rätt till testators arv enligt den legala arvsordningen. Oftast rörde det sig om testators bröstarvingar. Principen om vilka som hade rätt att överklaga hade slagits fast redan i medeltidslagarna, och bekräftades av Svea hovrätt i betänkandet över testamentsrätten 1685.851 Vad gällde själva överklagandet var man, som i alla testamentsmål och i enlighet med Gal. 4:1, tvungen att vänta tills testator hade avlidit innan ett överklagande kunde ske: utan något dödsfall fanns det inte heller något giltigt testamente. Man fick inte heller vänta alltför länge med att lämna in sitt överklagande. Enligt landslagens bestämmelser var man tvungen att väcka talan inom tre år efter testators död. I städerna var preskriptionstiden för överklagande ett år.852 850 Termentestamente inofficiosumvar hämtad frånDigesta5.2.2 (Digestavol. 1 s. 174). Termen diskuterades även av Cicero (Long, George 1851 s. 140), och återupptogs senare av Friedrich Carl von Savigny (Savigny 1840 s. 127). Se även Coing, Helmut 1985 s. 613f. 851 RA:s ämnessamling, Juridica V, Allehanda juridica, vol. 19 1685 s. 34. 852 LLÄB14, motsvarades avLLÄB16 i Kristoffers landslag (Holmbäck, Åke – Wessén, Elias justitia et prudentia, kapitel 5 258 5.1.2Otillbörliga testamenten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=