vilja.843 En adlig jungfru eller mö som ingick giftermål utan sin målsmans och sina släktingars samtycke var tvungen att som straff betala två årsräntor från sina gods till ett hospital eller liknande inrättningar, om mannen som hon gifte sig med var adlig (såsom fallet var i mål 59 Gyllenstierna mot Kohl). Omden blivande maken var ofrälse, så hade den adliga bruden genom giftermålet förverkat sin rätt till allt framtida arv vad gällde släktens fasta egendom. Ett kungligt tillstånd kunde emellertid rädda arvsrätten trots en mesallians ingående.844 Mot 1600-talets slut verkade emellertid synen på mesallianser ha förändrats något även hos adelsståndet själv, bland annat som ett resultat av naturrättslig påverkan. Under arbetet med den stora lagreformen i slutet av 1600-talet motsatte sig till exempel den relativt nyadlade Erik Lindschöld att adelsdöttrar skulle göras arvlösa på grund av giftermål med ofrälse. Så länge brudgummen var en ärlig man och av samma ”värde” som bruden, var det inte fel att ingå äktenskap, ansåg Lindschöld. Det var ”emoot naturens rätta intention att så twinga gifftermåhl, att icke een person moste få taga hvem han will till ächta. Och det är intet crimen att taga een ährlig man, frälse eller ofrälse”.845 Frågan ommesallianser aktualiserades i mål 22 Kruslock mot Örnflycht 1654, som innehöll frågor kring arvlöshet, adelsprivilegier och lönskaläge. Gården Boda i Vingåkers socken var ett gammalt frälsegods som hade varit i släkten Ulffanas ägo sedan lång tid tillbaka. Nils Bengtsson Ulffana hade på 1620-talet gett gården i morgongåva till sin hustru Christina Nallbeck.846 Parets dotter Gunilla gifte sig omkring 1650 med den ofrälse Elias Marcusson Kruslock, som tjänade vid Kungl. Maj:ts livgarde.847 Det uppdagades så småningom att Gunilla Ulffana före giftermålet hade begått lönskaläge (äldre benämning på könsumgänge mellan ogift man och ogift kvinna) med Elias. Denna omständighet samt det faktum att Elias var ofrälse bröt på flera punkter mot adelsprivilegierna, och Gunilla hade därigenom förverkat sin arvsrätt till släktens fasta egendom enligt den gällande rättsordningen. Trots det testamenterade hennes mor Christina på 842 LLGB3 (Holmbäck, Åke – Wessén, Elias 1962 s. 40 och 61). 843 4 § i adelns privilegier från 1622 (Schmedeman s. 217). 844 4 § i adelns privilegier från 1622 (Schmedeman s. 217). 845 Lagkommissionens protokoll den 7 mars 1690 (Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736 bd 1 s. 179). 846 Adliga ätten Ulffana n:r 153 s. 107f. justitia et prudentia, kapitel 5 256
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=