Svea hovrätt angav inte hur omfattande laglotten skulle vara, och det var inte heller reglerat i den skrivna rätten.825 Möjligen hade hovrättenlex Falcidiai åtanke, en romersk lag från omkring 40 e.Kr., genom vilken en testator var tvungen att lämna minst en fjärdedel av sin egendom till bröstarvingarna. Resterande del av egendomen kunde fritt testamenteras bort. Testamenten som inte tog hänsyn till arvingarnas rättmätiga andel kunde överklagas hos domstol. Den del av egendomen som testator inte kunde förfoga fritt över kallades ofta Falcidanus fjärdedel eller Falcidanus del. Den romerska rätten byggde principiellt på fri testationsrätt (även om den som hade barn inte helt kunde förfoga över sin kvarlåtenskap genom ett testamente) medan den germanska arvsrätten i första hand utgick från ättens intressen och arvet gick oavkortat till släktingarna. Med tiden utvecklades dock inom den germanska rätten ett system där en individ under sin livstid kunde överlåta viss egendom eller förmögenhet med förbehåll om nyttjanderätt så länge gåvomottagaren levde. De två systemen kom med tiden fram till en likartad rättslig position beträffande laglotten, även om de nådde fram till den från olika utgångspunkter.826 Även den kanoniska rätten hade bestämmelser avseende arvingarnas rätt till arvet, vilket bland annat hade kommit till uttryck i Gratianus dekret.827 Som ovan nämnts skulle Kristus betraktas som en arvinge vid sidan av de andra barnen, men den största delen av kvarlåtenskapen skulle gå till bröstarvingarna (se avsnitt 4.2.2).828 Gränsdragningen mellan föräldrarnas rätt att fritt disponera sin egendom och barnens rätt till arv var en besvärlig fråga för hovrätten. Å ena sidan ville man värna om föräldrarnas rätt att själva förfoga över och disponera sin egendom, å andra sidan ville man undvika en situation där barnen blev helt lottlösa.829 Hovrätten ville att gåvor mellan generationerna framför allt skulle bidra till att vänskapen mellan föräldrar och barn stärk825 RA:s ämnessamling, Juridica V, Allehanda juridica, vol. 19 1685 hovrätternas betänkande angående testamentsrätten, 1. Svea hovrätt den 21 december 1685 s. 7 och 10. För svensk rätts vidkommande kom som ovan nämnts bestämmelser om laglotten först 1857 då arvejordssystemet avskaffades. 826 Coing, Helmut 1985 s. 578 och 616; Dübeck, Inger 2002 s. 227; Reid, Charles J. 2004 s. 165f. 827 Helmholz, Richard H. 2007 s. 41ff. 828 Dübeck, Inger 2002 s. 227. 829 RA:s ämnessamling, Juridica V, Allehanda juridica, vol. 19 1685 hovrätternas betänkande angående testamentsrätten, 1. Svea hovrätt den 21 december 1685 s. 7ff. justitia et prudentia, kapitel 5 252
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=