testamentet i den svenska lagstiftningen 247 nästa generation eller av andra släktingar. Under medeltiden erkändes en begränsad testationsfrihet i Sverige genom de medeltida landskapslagarna. Utformningen av testamentsrätten präglades av intressekonflikterna mellan kyrkan och den världsliga makten om omfattningen av testamentsrätten. Kyrkan välkomnade donationer till sin verksamhet och sådana gavs vanligtvis vid den här tiden genom testamenten. Enligt Magnus Erikssons landslag (cirka 1350) var söners arvslott dubbelt så stor som döttrars. I Magnus Erikssons stadslag (cirka 1350) ärvde barnen lika mycket oavsett kön. Testamentet hade ingen uttrycklig reglering i landslagen. Istället användes ett stadgande i jordabalken även på testamenten (stadgandet motsvarades i Kristoffers landslag av jordabalken kapitel 9). I Magnus Erikssons stadslag fanns en bestämmelse i ärvdabalken som behandlade testamenten (ärvdabalken kapitel 19) men det var oklart huruvida stadgandet omfattade både arvejord och avlinge. Under 1600-talets gång tillsattes flera lagkommissioner med uppdrag att reformera de medeltida lagarna. Ingen större lagreform kom emellertid till stånd, utan istället presenterades ett antal delreformer som skulle avhjälpa luckorna i lagen. De nya förordningarna byggde ofta på Svea hovrätts praxis. Som exempel kan nämnas 1668 års förordning om adelns hus i städerna och 1669 års förordning om inbördes testamenten. Utformningen av testamentsrätten diskuterades även i den rättsvetenskapliga litteraturen under andra hälften av 1600-talet. Antalet testamentsärenden ökade kraftigt under 1670- och 1680-talen. Problemen med testamentsrättens bristfälliga reglering blev alltmer uppenbara och på 1680-talet hade situationen blivit ohållbar. År 1685 Karl XI skickade ut ett antal frågepunkter till hovrätterna i Stockholm, Åbo och Jönköping i vilka hovrätterna ombads att redogöra för sin rättspraxis beträffande testamentsmålen. De inkomna svaren behandlades av Kungl. Maj:t i rådet och sommaren 1686 utfärdades en testamentsstadga. Förordningen byggde som sagt på hovrätternas rättspraxis på området. Även om den nya testamentsstadgan 1686 var allmänt gällande, behölls ändå skillnaderna mellan stad och landsbygd. Stadslagens bestämmelser blev alltjämt gällande för städernas del medan det beslutades att man på landsbygden fick testamentera bort allt sitt avlinge och lösöre om man så önskade. Arvejord fick emellertid inte ges bort i testamenten med undantag av de fall då testator helt saknade avlinge men ville testamentera till fromma ändamål. I dessa fall fick en tiondel av arvegodset testamenteras bort.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=