justitia et prudentia, kapitel 4 246 rättsliga institut i Sverige, som exempel kan nämnas panträtt, testamentsrätt, vindikationsrätt.812 Den individuella äganderätten som civilrättsligt begrepp är en relativt sen konstruktion historiskt sett. Den moderna synen på äganderätten uppträdde först i slutet av 1700-talet, och ordet ”äganderätt” förekom inte ens i svenska juridiska sammanhang före 1680. För att undvika en anakronistisk syn beträffande den tidigmoderna äganderätten, så är det enklast att betrakta denna som ett knippe av både rättigheter och skyldigheter vars innebörd varierade beroende på vilken tid och plats man placerade dem i, snarare än som ett entydigt äganderättsbegrepp. Under lång tid gjordes skillnad mellan äganderätt till fast egendom och till lös egendom. Fast egendom, särskilt jord, omfattades av ett omfattande regelverk vars syfte var att hålla samman egendomarna inom släkten. Beträffande lös egendom fanns sedan gammalt individuell äganderätt till vapen, kläder, redskap och annan personlig lösegendom. Reduktionerna under 1600-talet samt fideikommissets framväxt präglade också synen på ägandet och hur starkt skydd äganderätten skulle omfattas av. Andra faktorer som präglade synen på egendomsfrågorna 1600-talet var den rationella naturrättens tankegångar där individens rättigheter och den individuella äganderätten betonades. Detta gällde bland annat synen på avtalsfriheten som under 1600-talet större utrymme i rättsbildningen än tidigare, vilket också underlättade den enskildes möjlighet att förfoga över sin egendom. Avtalsrättsliga konstruktioner såsom testamente och äktenskapsförord användes för att kringgå bestämmelserna i den skrivna rätten. Även stadganden ur Bibeln användes för att hävda rätten att äga egendom. En viktig faktor för synen på äganderätten och utformningen av arvs- och testamentsrätten var den för svenskt vidkommande medeltida indelningen i arvejord (ärvd jord) och avlingejord (jord man själv förvärvat). Den ärvda jorden var undantagen från individens fria dispositionsrätt. Arvejord fick varken testamenteras bort eller avyttras, medan man fritt kunde disponera avlingejord. Arvejorden var någonting som ägaren bara temporärt förfogade över, och vid hans död skulle jorden övertas av 812 Björne, Lars 2002 s. 120, 124 och 127ff. 4.4 Sammanfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=