testamentet i den svenska lagstiftningen 239 Han skrev en avhandling om testamenten 1686 och gav flera utlåtanden över 1686 års lagkommissions lagförslag.782 I sina rättsvetenskapliga skrifter intog Lundius en nationalistisk ståndpunkt och framhävde den svenska rättens nationella ursprung.783 Han hyllade dessutom det karolinska enväldets principer och ogillade dem som ifrågasatte Karl XI:s maktanspråk. Vissa – bland andra Björne – betraktar Lundius som en sann opportunist somanvände det historiska argumentet i sina arbeten i rent propagandasyfte och för egen vinnings skull.784 Björne påpekar att Lundius var verksam under en period ”då den historiska självförhävelsen blev allt markantare för att slutligen stegras in absurdumi […] påståenden omatt Sverige var det försvunna Atlantis”.785 Lundius använde sig också av Atlantis-myten i sitt arbete Zamolxis, primus getarum legislator (1687) där han, med hjälp av tveksamma källor och en generös avsaknad av källkritik, behandlade göternas förste lagstiftare Zamolxis och göternas uråldriga rättssystem, som enligt Lundius senare övertogs av greker och romare.786 Mot slutet av århundradet hade den rationella naturrätten fått en allt starkare ställning. En av de främsta företrädarna för denna form av naturrätt var den tyske naturrättsfilosofen Samuel Pufendorf (1632-1694), som var verksam i Sverige från slutet av 1660-talet då han utnämndes till professor i natur- och folkrätt i Lund. Under sin tid i Lund författade han två av sina viktigaste naturrättsliga verk. Det mest omfattande var De jure naturae et gentium libri octo (Naturens och folkens rätt i åtta böcker) som utgavs 1672. Året därpå publicerades De officio hominis et civis juxta legem naturalem libri duo (Om de mänskliga och medborgerliga plikterna enligt naturrätten i två böcker) (nedan benämndDe officio).787 Pufendorf förnekade visserligen inte Gud som den naturliga lagens upphovsman, men det grundläggande i hans rättslära var den ”empiriskt erfarbara människona782 Almquist, Jan Eric 1946b s. 163. 783 Lindroth, Sten 1997 s. 300f. 784 Björne, Lars 1995 s. 41f. Björne menade att Lundius åkte ”snålskjuts på det segrande karolinska enväldet” och var ”en även för 1600-talets mått mätt ovanligt renodlad streber och vetenskaplig charlatan, som inte skydde några medel för att förstärka sin ställning” (ibidem). Även Sten Lindroth var av samma åsikt och ansåg att ”den karolinska absolutismen hade ingen hängivnare väktare” än Lundius (Lindroth, Sten 1997 s. 368). 785 Björne, Lars 1995 s. 41. 786 Se vidare om Zamolexis i Lindroth, Sten 1997 s. 300f. 787 Pufendorf, Samuel 1673 s. 25.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=