justitia et prudentia, kapitel 4 238 författare (som Snorre Sturlasson). Utöver dessa verk gjorde Rålamb hänvisningar till Bibeln, den kanoniska rätten, den romerska rätten och Martin Luthers skrifter. Vidare förekom diverse lagar – både svenska och utländska – och förordningar som tillkommit under 1600-talet för att komplettera den äldre svenska rätten (bland annat 1614 års rättegångsprocess, 1615 års rättegångsordinantia och 1644 års förordning om morgongåvor), riksdagsbeslut och privilegiebestämmelser.777 Observationes var indelad i fyra avsnitt, ”böcker” som författaren kallade dem, och frågor kring testamente och arv behandlades i den sista delen. Rålambs juridiska analyser tog ofta utgångspunkt i frågor kring äganderätt. Så var även fallet beträffande testamentsrätten. Rålamb började med att konstatera att var och en som ägde något, och som var vid sina sinnens fulla bruk, hade rätt att göra ett testamente. I utländska lagar var testamentsinstitutet ofta utförligt behandlat, medan de svenska lagarna knappt berörde ämnet.778 Rålamb belade i detta fall sina påståenden med hänvisningar både till svenska och utländska lagrum samt till Bibeln.779 Beträffande uppdelningen i arvegods och avlingegods drog Rålamb till exempel på flera ställen paralleller mellan den svenska stadsrätten och den lybska stadsrätten, vars stadganden han menade var i det närmaste identiska.780 Rålamb har kritiserats för att ha varit alltför beroende av utländska rättskällor, och för att han inte återgav den svenska rätten på ett korrekt sätt. Kritikerna ansåg att ”[d]en efter utländskt mönster tillskurna klädseln sitter illa på den inhemska stommen”.781 Under det karolinska enväldet framträdde en ny grupp av rättsvetenskapsmän som i hög grad anpassade sig till enväldets styrelseskick och teoribildning. En av dessa var Carl Lundius den yngre (1638-1715), som kom till Uppsala i slutet av 1650-talet för att studera teologi, filosofi och så småningom juridik. Efter studieresor utomlands anställdes han som adjunkt vid Uppsala universitet, och på 1670-talet övertog Lundius professorsstolen i romersk rätt. År 1678 bytte han emellertid denna tjänst mot professuren i svensk rätt, vilken han sedan innehade fram till sin död. Mellan åren 1675 och 1683 tjänstgjorde Lundius dessutom som vice lagman i Uppland. 777 Rålamb, Claes 1679, inledningen, Förteckning av de böcker och Auctores, utur vilka denna tractat är bewist. 778 Rålamb, Claes 1679 s. 295f. 779 Rålamb, Claes 1679 s. 296. 780 Rålamb, Claes 1679 s. 298 och 304. 781 Westman, Karl Gustaf 1937, s. 47.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=