justitia et prudentia, kapitel 4 236 skrevs under första hälften av 1900-talet – bland annat Westman, Almquist, Munktell, Holmbäck – genomsyrades definitivt av den historiska skolans idéer.769 Stiernhööks bruk av romerskrättslig systematik, terminologi och begreppsbildning var helt naturlig för 1600-talsjuristen. Stiernhöök hade i långa perioder studerat utomlands och där kommit i kontakt med de europeiska idéströmningarna och den kontinentala rättskulturen. Den stora motsättningen i 1600-talets svenska rättskultur låg inte i förhållandet mellan svensk och romersk rätt. Detta stämde väl överens med Stiernhööks egen syn på rättskälleläran där den romerska rätten betraktades som en del av den inhemska rätten.770 Motsättningarna fanns istället möjligen mellan den romerska rätten och den nationella sedvanerätten (det vill säga mellanius commune ochius proprium). Under 1600-talets gång förändrades emellertid denna syn på rättskulturen, och i takt med nationalstaternas framväxt ökade misstron mot den romerska rättens särställning.771 Så skedde även i Sverige under Karl XI:s envälde. Man kan återigen ställa frågan i vilken utsträckning Stiernhöök utnyttjade rätten som ett politiskt redskap i De jure. När Stiernhöök iklädde sig rollen som domare och lagstiftare, hänvisade han nämligen ofta till den romerska rätten både i sina domar och i sina lagförslag. Som exempel kan nämnas hans framställning beträffande testamente i förslaget till ärvdabalk 1666/1667.772 Stiernhöök behandlade testamentsinstitutet i De jure. Redogörelsen var varken särskilt utförlig eller omfattande, men han påpekade än en gång att bruket av testamente var tämligen okänt i äldre svensk rätt. Enligt Kristoffers landslag hade man inte oinskränkt rätt att testamentera bort all sin egendom, men avlingejord fick testator enligt gängse praxis själv råda över. Övriga gåvor eller legat av fast eller ärvd egendom krävde arvingarnas samtycke. Vad gällde arvsrätten hade denna skiftat mycket under århundradens lopp, mycket på grund av att varje landskap hade sina egna lagbestämmelser. Götalagarna var enligt Stiernhöök ganska lika sinsemellan, och de uppvisade dessutom vissa likheter med den romerska civilrätten. Även Svealagarna överensstämde till viss del med de romerska civilrättsbestämmelserna. Stiernhöök gjorde emellertid inte några mer 769 Modéer, Kjell Å. 1996a s. 102. 770 Se t.ex. Jägerskiöld, Stig 1974 s. 122 och 131f. 771 Modéer, Kjell Å.1996a s. 100f. 772 Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666-1686s. 25f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=