justitia et prudentia, kapitel 1 23 dopfunten i Tryde som ett inlägg i de medeltida diskussionerna angående lagligheten i testamentariska gåvor till kyrkan.14 Man kan säga att dopfunten ingick i en större europeisk ”kampanj” som kyrkan drev från medeltiden och framåt. Med hjälp av ”propagandabilder”, där den döde Ursus framställdes med sitt testamente i handen, uppmuntrades den enskilde att ge gåvor till kyrkan, och kyrkan betonade också att man var i sin fulla lagliga rätt att ge sådana gåvor. Kampanjen riktade också ett varningens finger till de arvingar som eventuellt skulle komma på tanken att bestrida testamenten som innehöll kyrkliga gåvor. Under medeltiden var skräcken för döden stor. Döden sågs som en fiende och man ville till varje pris undvika både skärselden och helvetet.15 Ett sätt att slippa undan skärselden var att ge gåvor till kyrkan, antingen under livstiden eller på dödsbädden. Det medeltida testamentet med gåvor till fromma ändamål (ad pios usus16) till kyrkan var nämligen inte enbart en enkelriktad donation av testamentsgivaren. Testamentet krävde även en motprestation av kyrkan, och kunde ses som ett avtal eller kontrakt mellan kyrkan, eller Gud om man så ville, å den ena sidan och den enskilda individen å den andra sidan. Givaren gavs löfte om att genom sin gåva slippa skärselden. Man försäkrade sig också om att själamässor skulle hållas och böner läsas efter ens frånfälle, att en gravsten skulle resas och så vidare. Gåvan kunde alltså teologiskt motiveras med den katolska kyrkans lära om skärselden och löften från kyrkan om att få slippa densamma. Rättsligt sett gick denna typ av gåva tillbaka till den äldre germanska rättens bestämmelser om gåva och gengåva, där just motprestationen var ett centralt moment. Det finns exempel på att arvingarna kunde kräva tillbaka gåvor i de fall där kyrkan inte hade fullgjort sin del av de utlovade förpliktelserna. I de nordiska länderna förekom den här typen av gåvor till fromma ändamål till att börja med inom kungahusen. Det finns bevarat ett gåvobrev från 1085 från den danske kungen Knut den helige till Lunds domkapitel, och det norska kungahuset donerade medel till domen 14 Eriksson, Torkel 1969 s. 5. 15 Fehrman, Carl 1952 s. 78f. 16 Medeltida gåvor ad pios usus kunde vara av flera olika slag. De kunde omfatta bidrag till själamässor för den egna själens frälsning. Det kunde också röra sig om gåvor till den heliga treenigheten i allmänhet eller till någon bestämd kyrka eller kloster. Fattiga och änkor var ofta föremål för donationer, och ibland riktades även gåvorna till allmänna ändamål såsom byggande av vägar och broar (Coing, Helmut 1985 s. 594f).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=