justitia et prudentia, kapitel 4 228 Avsikten med detta avsnitt är att belysa hur testamentsinstitutet behandlades i den svenska rättsvetenskapliga litteraturen under 1600-talet och början av 1700-talet. Nedan följer en genomgång av de mest betydelsefulla svenska rättsvetenskapsmännen och deras syn på bruket av testamente och testamentsrätten. Hovrätten undersökte ofta vad litteraturen uttalade i en viss fråga, och hänvisade frekvent till rättsvetenskapliga verk i sina domar, även om hovrätten aldrig ansåg sig vara helt bunden av rättsvetenskapsmännens yttranden. Den juridiska litteraturen, både den svenska och utländska, var viktig i 1600-talets extensiva rättskällelära. I de fall då den inhemska rätten inte räckte till och ledning inte heller gick att få hos sedvanerätten, spelade litteraturen en viktig roll för domstolarna i deras arbete att finna vägledning för sina avgöranden. Många av dåtidens svenska jurister hade kommit i kontakt med de internationella juridiska verken vid sina studier på kontinenten. Det fanns huvudsakligen två typer av juridisk litteratur under perioden. För det första det av överrätterna producerade materialet i form av till exempel rättsfallssamlingar, som skulle bidra till att homogenisera domstolarnas dömande verksamhet, så kallad observationslitteratur. Observationslitteraturen tog alltså upp och behandlade rättsliga problem och rättsfrågor med utgångspunkt i hur frågorna hade lösts i rättspraxis. Denna litteraturform spreds vitt omkring i juristkretsar, både i Sverige och på kontinenten. När nationalstaterna började ta form under 1500-talet resulterade detta i sin tur i en nyhet inom den rättsvetenskapliga litteraturen, nämligen skrifter om nationell rätt. Den nationella rätten behandlades ofta i den andra huvudtypen av juridisk litteratur under perioden, nämligen den så kallade institutionslitteraturen. Dessa verk publicerades för det mesta av de akademiska rättsvetenskapsmännen vid universiteten, och behandlade som nämnts först och främst den egna, nationella rättens institutioner. Förebilden var Gaius lärobok Institutiones, och författarna försökte i första hand att systematisera den nationella rätten ungefär på samma sätt somInstitutiones var uppbyggd. I systematiseringarna gjorde författarna åtskillnad mellan privaträtt – dit även straff- och processrätt räknas – och offentlig (författnings-) rätt. Rätten delas in i personae, res och actiones (personer, saker och sakers lagsökning). Återigen gjorde alltså den romerska rätten sig påmind för 1600-talsjuristen.735 4.3 Testamentet i den svenska rättsvetenskapen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=